”Nu skiter jag i det här”, messade Goda Grannen på väg från Råsunda. Dagen efter sade han att han inte går i höst.
– Vi sade att: ”Nä, nu struntar vi i det här”, sade redaktionsassistenten/superklippan Lena i måndags.
Hon och sonen har precis som Goda Grannen varit trogna besökare på Råsunda och i somras var de alla i alperna. Alla har fått nog nu.
Och i en affär som kränger fotbollströjor i Stockholms City stannade ett gäng tonårskillar häromdagen till vid landslagströjorna:
– Ska du inte köpa en, sade någon.
– Skulle inte tro det. Det har de inte gjort sig förtjänta av, sade någon annan.
Jag hör kommentarer som de här, möter reaktioner som de där överallt efter debaclet mot Danmark. Folk är inte förbannade som efter EM 2000. Mer uppgivna, trötta, besvikna. Som om hoppet är ute. Inte hoppet om VM, men hoppet om det här landslaget. Det blir inte roligare, bättre så länge Lagerbäck är kvar, det spelar ingen roll vad spelarna heter.
Och om landslaget ska stoppa det hotande publikraset får det mentala avståndet mellan landslagets trupp och publik inte växa mer.
Det handlar inte om att ta ut lag och välja spelidé efter klickomröstningar. Det handlar om att förstå grunden för publikens frustration. Det är förbundskaptenerna Lagerbäck och Andersson som har det största ansvaret där också, men det är tyvärr de som har svårast att förstå vad det är jag just nu skriver om. Roland Andersson lät salig när han pratade om att Morten Olsen inte hade fallit för populism (=ändrat något) när Danmark var utsatt för kritik.
Därför får de här en grundkurs:
- Sluta prata om små marginaler så fort det har gått snett. I så fall är alla framgångar de senaste tio åren bara resultatet av att Sverige haft marginalerna med sig.
- Sluta prata om att Sverige hade nio målchanser mot Danmark om inte deras helt öppna målläge nämns först, sist och en gång i mitten.
- Sluta prata om att landslaget får ut max av Zlatan Ibrahimovic när han öser in mål i Inter men är torrlagd i landslaget.
En tragedi gör att Henrik Larsson inte är med i kväll, hans senaste år i landslaget gör att det inte finns behov av en comeback. Henke vet inte vilken yta han ska löpa in i eftersom Zlatan tar så mycket plats, luft, blickfång. Henke har slutat att söka upp sitt gamla favoritområde, snett utanför/framför ytterbackarna. Bollen kommer ändå inte dit.
Landslaget och Ullevipubliken har haft sina vendettor under Lagerbäcks tid. I dag är vi tre generationer som åker dit.
Min pappa ska se sin första landskamp på många år, min son ska se sin allra första och när jag köpte biljetterna var planen glasklar. Efter en seger mot Danmark skulle de hänga med ner till Götet för att se en storseger mot Malta.
Nu står Sverige och svajar vid ett stup.
Storseger känns som en utopi. Att låta Love göra landslagsdebut i det läget kan tyckas vara väl hård uppfostran.
Å andra sidan.
Hur hade man det själv?
80-talet var mitt stora årtionde på landslagets läktare och det var en ökenvandring i Labans skugga.
Ni fjortisar som tycker att Strömberg sitter i studion och säger smarta saker, ni kan inte ana hur många gånger jag såg Glenn och hans polare göra plattmatcher i landslaget.
1990 trodde jag att jag var ute ur mörkret. Jag åkte till Italien precis som landslaget och det enda positiva med den resan var att jag åkte hem innan de var klara med sina pinsamheter.
Ett knappt år efter VM-fiaskot, ett drygt år före EM på hemmaplan, spelade ett nästan ordinarie svenskt landslag hemma mot Österrike. Inför 3.689 på Råsunda.
Tretusensexhundraåttionio.
Och när blivande EM-laget mötte Ungern ett par veckor före EM var det bara 8.169.
EM blev starten på en publikvåg som tog ny fart efter VM i USA. Först i slutet av det andra misslyckade kvalet började folk att tröttna. 20.251 såg den ”levande” matchen mot Lettland hösten -97.
Året därpå hade Sverige nya förbundskaptener och första kvalmatchen mot England kickade i gång ett nytt publikintresse.
Som nu håller på att rinna ut.