Allsvenskans utländska toppar och floppar - DN sätter betyg

I år har minst 110 utländska fotbollspelare kontrakterats av de allsvenska klubbarna, det gör nästan sju per klubb.

Värst är Gais och Örebro med ett helt lag var.

– Ändå utgör de en förhållandevis liten del av allsvenskan (cirka 25 procent) jämfört med hur det är i många av de stora fotbollsländerna i Europa, säger Magnus Erlingmark i intresseorganisationen Spelarföreningen.

Ju mer pengar, desto högre konkurrens, ju fler utländska spelare.

Fast i Sverige är det inte en enbart en kvalitetsfråga. Det visar DN:s betygsättning av de 110 spelarnas insatser under säsongen.

– Utländska spelare är lättare att köpa men kräver en större organisation. Klubben måste kanske skaffa tolk, ta ett mycket socialt ansvar etc.

– Sedan tar det tid att anpassa sig. Till miljön, vädret, fotbollen men det är klart att ifall man köper flera från samma land samtidigt går det rimligtvis snabbare, menar Erlingmark och nämner exemplet Kalmar.

Tränare Nanne Bergstrand verkar ha lockats av erbjudanden typ: ”ta tre, betala för två”. Och ifall inte de unga brasilianska spelarna direkt platsar i truppen får de stå på tillväxt under en säsong eller två i en annan del av de mörka skogarnas Småland.

Ett annat exempel är de tre kongolesiska spelare som misslyckades i Djurgården men nu gör succé i andra allsvenska klubbar.

Vad som är lögn och förbannad dikt i Djurgården eller Hammarby kan med andra ord vara helt rätt i AIK. Fast alla klubbar har sina egna anekdoter om ”video-juggar” och succévärvningar.

– Det är ju knappt så klubbarna kan ha koll på alla spelare i Sverige. Då det är naturligtvis svårt att kolla upp alla utländska spelare man  erbjuds, menar Erlingmark.

Under högsäsong kan klubbarna få hundratals erbjudanden om dagen. Den ene spelaren bättre än den andre. Även lön och agentavgifter kan vara dyrare för utländska spelare, allt beroende på hur bra han är – på pappret.

–  Vanligtvis är den 5-10 procent i Sverige men jag har hört om skräckexempel där ett tvåmånaders kontrakt värt 450 000 kronor gav spelaren 50 000. Om en klubb har råd att betala de pengarna är något väldigt fel.

Det är i det här sammanhanget man ska se IFK Göteborgs sportchef Håkan Milds resonemang om att fostra egna spelare.

Under halvtidsvilan i Canal Plus fotbollssändningar rullar nu en åtta minuter lång reklamfilm för satsningen på att utveckla egna unga spelare, ”Tipselit”. Mild säger där att ”bara försäljningen av Marcus Berg har betalt Tipselit i tio år.”

IFK Göteborg har efter ett decennium med många dyra och misslyckande importer nu enbart några få, och nordiska, spelare. Å andra sidan hade AIK hade varit ett högst mediokert lag utan sina stjärnor: två argentinare, en brasse, en liberian och en holländare.

Det ligger dock ingen omedelbar motsats i att satsa på både exotiska tillskott och den egna plantskolan. De båda skånska klubbarna Malmö FF och Helsingborg IF har båda bland de tre, fyra bästa ungdomsorganisationerna i landet, och köper samtidigt in mängder med färdiga utländska spelare.

Motsättningen kan möjligtvis ses i resultatet. Ingen av klubbarna har varit nära att ta guld de senaste fem åren.

Erlingmark är inte odelat positiv till importerna.

– I fall spelaren höjer kvalitén är det absolut rätt men ifall det enbart är en komplementspelare tycker jag personligen det är meningslöst.

Sedan kan det finnas specifika skäl till att slå till snabbt: skador, försäljningar e t c kan tvinga en tränaren att snabbt hitta t ex en forwards, just det som Sverige verkar lida stört brist på.

– Snabba, individuellt tekniska, målfarliga spelare som skjuter hårt är svårt att finna här. Då är utlandet en genväg, värt en chansning.

En annan aspekt på detta är att världen, oavsett om vi vill det eller inte, internationaliseras allt mer.

Unga människor vill ut och prova; som trainee i Singapore, som säsongsarbetare i Alperna, aupair i NYC, Erasmuselev i Barcelona eller fotbollsspelare i Örebro.

Det är en trend som Tom Prahl, tränare i Trelleborgs FF, inte kan vända...