Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Förlust är inte någon katastrof

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

INBLICK. I dag startar EM–slutspelet, för svensk del. Mycket av förhandssnacket har handlat om premiärmotståndaren Tyskland. Är det äntligen dags att besegra giganten?

Det är 22 år och elva tävlingsmatcher sedan senast. Då handlade det om ett möte i gruppspelet i VM 1995.

Sedan dess har Tyskland gått fram som en ångvält, och vunnit fem raka EM-turneringar, två VM och ett OS. Samtidigt som Sveriges facit är tre förlorade finaler, i VM, EM respektive OS, samtliga mot Tyskland.

Och det finns faktiskt en spelare i den svenska truppen, Stina Blackstenius, som inte ens var född när den senaste segern mot Tyskland noterades.

Att besegra motståndaren är givetvis alltid målsättningen. Men nu handlar det om Tyskland. Och eftersom Sverige så förtvivlat sällan vinner mot Tyskland när det handlar om skarpt läge vore det givetvis skönt att öppna turneringen med en trepoängare.

Läs mer: Damernas EM större än någonsin

Men samtidigt, det vore heller inte någon större katastrof att tappa poäng i, eller förlora, måndagskvällens öppningsmatch. Förutsatt att man sedan klarar att hantera Ryssland och Italien.

Som trolig grupptvåa undviker man nämligen att möta turneringens andrahandsfavorit, Frankrike, i en eventuell semifinal. Och man får ett topprankat team först i en eventuell final.

Så om man ser det rent krasst kan det faktiskt vara bättre lägga krutet på, och se till att vinna, de andra två gruppmatcherna, sluta tvåa i gruppen och spara en historisk triumf mot Tyskland till en eventuell EM-final, den 6 augusti i Enschede.

Jag upplevde en liknande situation i just ett EM-slutspel, för 16 år sedan. Även då lottades Sverige in i samma grupp som Tyskland. Förlorade gruppmatchen med 1–3, slutade tvåa i gruppen, och stötte sedan på Tyskland igen i finalen.

Sverige gick all in i finalen. Pressade Tyskland, skapade flera möjligheter att avgöra, men det var ändå 0–0 vid full tid. Och i förlängningen avgjorde Claudia Müller för tyskorna med ett golden goal, inför 18.000 åskådare i Ulm.

Det känns närmast som en utopisk tanke att Sverige skulle klara Tyskland två gånger om i samma mästerskap 

Två år senare, vid VM i USA, upprepades historien. Sverige mötte visserligen inte Tyskland i gruppspelet, men väl i finalen. Sverige gick till halvtidsvila med 1–0-ledning. Det var 1–1 vid full tid, och Nia Künzer avgjorde finalen med ett golden goal.

Så fotboll kan om man vill sammanfattas väldigt enkelt. Det är en idrott där 22 spelare jagar varandra och sparkar på en boll i ungefär 92 minuter. Och till slut så vinner alltid Tyskland.

Det är dags att ändra det talesättet. Men helst då i en eventuell EM-final. För det känns närmast som en utopisk tanke att Sverige skulle klara Tyskland två gånger om i samma mästerskap, med de historiska förutsättningarna i bakhuvudet. Utan det gäller att vinna rätt match.

Läs mer: Ifrågasatt Andersson leder kampen om vänsterbacksplatsen

Inför måndagens EM-premiär är förutsättningarna för Pia Sundhages Sverige desamma som de varit sedan uppladdningen inför mästerskapet inleddes i januari.

Sverige har förtvivlat svårt att göra mål. Sista passningen håller inte tillräcklig kvalitet. Åtta mål totalt, i de tio senaste landskamperna, skrämmer knappast motståndarna. Speciellt som hälften av dem kom i samma match, mot Ryssland (4–0) i Algarve Cup.

Dessutom är vänsterförsvaret sårbart, vilket i förlängningen innebär att den svenska anfallsuppbyggnaden ofta får en för motståndaren förutsägbar slagsida mot höger.

Det senare är en följd av att motståndarna har gjort hemläxan. De vet att smartaste vägen att hitta in bakom den svenska försvarslinjen är att utmana den svenska vänsterflanken. Vi såg det mot USA och mot Skottland, och det upprepades nu senast mot Mexiko.

Det här innebär att vänsterbacken Jonna Andersson hamnar under press och inte får möjlighet, eller vågar, att ta löpningarna, kunna fylla på offensivt och överlappa när Sverige vänder spelet.

Det hinner däremot evighetsmaskinen Jessica Samuelsson med ute på högerflanken, vilket innebär att hon öppnar för fler och bättre passningsalternativ. Men det vet å andra sidan motståndaren, som kan gruppera därefter.

Detaljer som Sverige måste putsa till, bums, om det ska bli en lång och behaglig EM–resa.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.