Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Fotboll

Att vakna upp som fotbollens feministikon

Nazisterna slog nästan ihjäl honom. Ropet ”Kämpa Showan!” spreds över världen. Nu är Showan Shattak tillbaka. Han har sex skruvar i skallen. Huvudet värker. Men han kämpar. För Malmö FF – och mot nazism.

Vakna Showan! Det är bortamatch mot Djurgården i Stockholm och du har bokat en plats för 400 spänn på bussen, den går snart. Alarmklockan har ringt, din mobil brummar nonstop. Vakna nu!

Klockan är strax efter sex på morgonen, det är söndagen den 31 augusti och regnet forsar ner över Malmö. Brunnslocken har redan börjat lyfta och värre ska det bli. Snart kommer bilar att flyta under stadens viadukter.

Några kvarter från Malmö stadion samlas unga män med flaggor, en stor trumma, en låda baguetter och flera flak med Slots Pilsner.

De är medlemmar i Supras Malmö, en supporterklubb som sedan 2003 stått för en levande läktarkultur med sång, mäktiga banderoller och total hängivenhet till Malmö FF. Samt en kamp för bengaliska eldar som stämningshöjare vid matcher – förbudet mot pyroteknik är löjligt, tycker dessa supportrar.

De skrattar åt det galna regnet och kramar om varandra.

– Men var är Showan?

Supraskillarna sms:ar, skickar Facebookmeddelanden: Earth to Showan! Vi måste lämna Malmö nu, medan det fortfarande går att köra! Men Showan hör inte, vaknar inte.

Och det är nazisternas fel. De nazister som för ett halvår sedan anföll Showan och tre av hans kamrater på internationella kvinnodagen, de som högg en kniv i ryggen på honom och matade slag efter slag mot hans huvud så att han fick hjärnblödning och nästan dog.

Den extrema tröttheten och den tunga sömnen är nya, ovälkomna inslag i Showans liv. Liksom en malande huvudvärk som han försöker hålla i schack med piller tre gånger om dagen och en morfin­tablett före läggdags.

Det finns flera andra nya inslag i Showans liv. Vi ska återkomma till dem. Men nu vaknar han äntligen, klockan är åtta. Han kollar mobilen och inser snabbt två saker:

1. Bussen har åkt. 2. Han vill verkligen, verkligen inte missa bortamatchen mot Djurgården.

En dryg timme senare sitter han på tåget mot Stockholm.

Det mesta från den 8 mars är svart. Men Showan Shattak minns några glimtar från dagen då han och andra feminister demonstrerade för kvinnors rättigheter i Lund och i Malmö.

– Jag minns att jag stressade för att hinna med en gul regionbuss som skulle ta mig till Lund. Och att jag satt på Burger King i Malmö och skrattade åt en polare som rättshavererade för att burgaren var kall – han krävde en ny.

På kvällen träffade Showan kompisar som hade gått i en manifestation på Möllevången. Budskapet: kvinnor ska kunna gå trygga på gatorna, utan rädsla för överfall eller trakasserier.

Samma kväll hölls en feministisk fest på Moriskan i Folkets park, nära Möllevångstorget. Showan var nykter, det hade han bestämt på förhand. Att festa hade blivit lite av en dålig vana. Hösten 2013 hade Malmö FF blivit svenska mästare. Showan och hans vänner firade. Och firade. Och firade. Under vintern fortsatte festandet, trots att det blivit slentrianmässigt och trist.

– Festen i Folkets park har jag också en minnesbild från. Jag kommer ihåg att jag satt med en alkoholfri öl och att det kändes rätt och bra.

Möllevången i Malmö – eller ”Möllan” som stadsdelen också kallas – har i många år varit en plats för arbetarkamp och motstånd. 1891 köpte Socialdemokraterna det som hette Möllevångsparken och döpte om den till Folkets park – landets första.

– Möllan är hjärtat av Malmö. En inkluderande plats. Alla grupper möts: queerfeminister, MFF-supportrar, hårdrockare, alla subkulturer. Möllan står för samhörighet och solidaritet. Det är ingen slump att kippavandringar och andra manifestationer mot rasism hålls här, säger Showan.

För nazister är Möllevången fiendeland. Ändå söker de sig dit ibland. För att provocera, för att sätta upp klistermärken – och ibland för att slåss.

Mycket tyder på att det var just det som hände den 8 mars i år, även om det återstår en del frågetecken. Förundersökningen pågår och Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) jobbar med att rekonstruera händelseförloppet.

Klart är att flera personer kopplade till nazistiska Svenskarnas parti träffades på en pub nära Möllan. Enligt egen utsago tittade gänget på en tv-utsändning från London av MMA-matchen mellan Alexander ”The Mauler” Gustafsson och Jimi ”Poster Boy” Manuwa. Efter matchen rörde de sig mot Möllevången.

Intill Folkets park stötte nazigänget ihop med Showan och flera andra från den feministiska demonstrationen. Mötet slutade med att Showan och tre av hans kamrater knivhöggs. En kvinna fick hugg i ryggen, i bröstet och i armen. En man höggs bakifrån och fick en punkterad lunga.

Medan X2000-tåget susar norrut genom Småland drar Showan upp sin himmelsblå t-tröja. Ärret efter kniven under vänster skulderblad är distinkt och mörkt.

Knivhugget var otäckt – men de verkligt livshotande skadorna fick Showan när en angripare satte sig grensle över honom och slog besinningslöst mot hans huvud. Slag efter slag efter slag.

– Mitt sista minnesbild är från det. Jag tänkte: Nu går det åt helvete.

”Ytterst tråkigt att Showan Shattak överlevde. Känner ingen som helst sympati för det aset!”

”Mycket trist att blattekräket inte strök med.”

Så lyder två inlägg som postades på en nazistisk webbplats under de dagar i mars när Showan var medvetslös och läkarna slet för att rädda hans liv. Kommentarerna var populära – de fick fler än tvåhundra ”gilla”-klick av nazisajtens läsare.

Samtidigt hände något annat, något betydligt större och bredare. Frasen ”Kämpa Showan!” började sprida sig. På nätet, på husväggar, i samtal.

25-årige Showan Shattak var redan ett känt namn för en del Malmöbor. Han hade varit SSU-ordförande på Möllevången och talesperson för MFF-grupperingen Supras. I ett reportage i Sydsvenskan hade han försökt förklara supporterskapets lockelse.

Även inom Fotbollssverige hade Showan gjort avtryck. Som anställd i kampanjen ”Ge rasismen rött kort” hade han under ett år rest runt och föreläst. Tillsammans med kompisen Åsa Wendin hade han även dragit i gång nätverket Fotbollssupportrar mot homofobi.

Dagen efter attacken skrev en Elfsborgssupporter på Guliganernas webbplats om ett besök av en trevlig Malmökille:

”Vi åt tacos, såg på årsvideor, kollade på CL-finalen och snackade allt sånt där som vi supportrar snackar om. Killen var i Borås för att jobba med initiativet ’Ge rasismen rött kort’. Killens namn är Showan och han är en MFF-supporter som har jobbat stenhårt för mänskliga rättigheter på svenska fotbollsläktare. Det är killen som blev utsatt för nazisternas brutala våld i Malmö i helgen. Det är killen som nu kämpar för sitt liv. Overkligt, för mindre än ett år sedan satt han i samma soffa som jag sitter i nu. Kämpa Showan!”

I kampanjen ”Kämpa Showan” smälte en mans strid för att överleva ihop med kampen mot nazism och rasism. Showan blev en symbol för Malmö, för antifascism, för feminism, för tolerans.

På graffitiväggen intill Folkets park sprejades en mäktig Kämpa Showan-målning i Malmö FF:s färger.

En vecka efter mordförsöket tågade 10 000 människor mot nazism på Malmös gator. I demonstrationen gick 700 av Malmö FF:s supportrar. I tåget fanns folk från alla politiska partier och utomparlamentariska grupper – men de flesta demonstranter hörde inte till någon gruppering.

”Vanligt folk mot nazism” löd en skylt som blev omtalad efteråt.

– Den här frågan är för stor och viktig för att bara tillhöra dem som är unga eller redan organiserade, förklarade den medelålders man som gjort skylten.

Naziattacken i Malmö var en internationell nyhet. Ropet Kämpa Showan! spred sig på flera kontinenter. I Hamburg tågade 500 människor i en stödmanifestation för Showan.

Hemma i Malmö kampanjade MFF-stjärnor som Guillermo Molins och Pontus Jansson aktivt för Showan. Alla lagkamrater signerade en matchtröja med texten ”Kämpa Showan”. MFF:s A-trupp lät sig fotograferas framför Kämpa Showan-graffitin vid Folkets park.

Idrott och politik gled in i varandra. Sådant brukar göra ledare inom idrottsvärlden nervösa, och MFF:s styrelse var inget undantag. När supportrarna inför en match mot Hammarby ville ha en banderoll med texten ”MFF-familjen står enad mot nazism” sade styrelsen nej.

Det var okej att markera mot våld. Det var okej att markera mot rasism. Men nazism? Det kändes för politiskt, tyckte MFF:s ledning. Tony Ernst, MFF-supporterprofil och kompis till Showan, skrev: ”Om man inte ens kan vara mot nazism, vad återstår då?”

Efter massiv kritik backade MFF-ledningen. Banderollen mot nazism vecklades ut på läktaren, intill en stor bild med Showans ansikte.

Vid samma match påminde supportergruppen Rex Scania om ”Hövdingen”: Eric Persson, legendarisk ordförande för Malmö FF under fem decennier – och aktiv i att rädda danska judar undan Förintelsen.

Budskapet på två långa banderoller vävde ihop dåtid med nutid: ”Hövdingens stolthet strömmar från ovan. Vik dig aldrig för nazisterna – kämpa Showan.”

Showan själv? Han låg medvetslös på neurointensiven i Lund. Vänstra delen av hans skallben var bortsågat. Blödningen han ådrog sig vid misshandeln tryckte upp hela hjärnan till höger, och läkarna var tvungna att lätta på trycket.

När Showan efter en dryg vecka vaknade hade rösten försvunnit. Med hjälp av penna och papper ställde han en fråga:

”Nazister på Möllan – står det nåt i tidningen?”

Hans familjemedlemmar fanns runt sängkanten. Någon svarade till slut:

– Jo … Det har blivit ganska stort.

När tåget närmar sig Stockholm tar Showan fram ett par flaskor alkoholfri Carlsberg.

– Det är ju ändå matchdag, säger han och bjuder på en pilsner.

Han fingrar på huvudets vänstersida. Först satte läkarna tillbaka den stora skallbiten de sågat bort. Men i samband med det trängde bakterier in. En infektion hotade, och skallbiten togs bort igen. Nu skyddas Showans vänstra hjärnhalva i stället av en plastbit, som fästs vid skallbenet med sex skruvar.

– Jag måste vara försiktig. Skruvarna kan flytta sig. Jag får inte nicka en fotboll, till exempel.

Hjärnskadorna har satt ned rörligheten och känseln i vänsterbenet och i väns­ter hand.

– Allra jobbigast är att det blivit svårare att tänka, analysera och sortera. Simultankapaciteten är åt helvete, närminnet också. Jag måste skriva ner allt.

I en månad låg han på neurointensiven i Lund. Han var vaken ibland, men minns inget därifrån. Sedan flyttades han till Orups sjukhus, specialiserat på rehabilitering av hjärnskadepatienter. Han skrevs ut i juni.

– Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade blivit en symbol. Först blev jag nästan ledsen. Var den enda anledningen till att jag blivit berömd att jag inte dog?

Men så småningom började han minnas vem han var: killen som kämpar för feminism och mot homofobi även i grabbiga miljöer, som på en fotbollsläktare. Han insåg att han faktiskt hade något att komma med – och att han haft det långt innan ett nazistgäng försökt mörda honom.

I ett tält på Malmös Pridefestival i somras fann Showan sitt ansikte uppsatt intill människorättsaktivisten Angela Davis, som exempel på feministiska förebilder.

– Wow, tänkte jag. En feministisk förebild. Det var lite skönare än att bara vara killen som överlevde.

Showan vet exakt när hans politiska engagemang började: vid en Mikael Wiehe-konsert i Kungsparken i Malmö. Han var tretton år och hans mamma hade tagit med honom. Showans föräldrar var vänsterorienterade ateister, som 1986 flytt det religiösa förtrycket i Iran.

– Mikael Wiehe hade en karta som hängde på scenen. Jag var duktig på geografi men kände inte igen landet på kartan. Jag frågade mamma. Hon sa: ”Det där är Palestina, Showan.”

Efter konserten frågade Showan ut sin mamma. Varje kväll i en veckas tid berättade hon om imperialism och ockupation.

– Jag blev vänster. Fick en sådan klassisk period på ett halvår då jag slutade dricka Coca-Cola och äta på McDonald’s, säger han och ler stort.

Hans pappa pekade på Ardalan Shekarabi, SSU:s förbundsordförande på den tiden, som hade iransk bakgrund.

– ”Kan han så kan du”, sa pappa.

Showan gick med i SSU.

På väg till sportbaren Retro på Kungsholmen börjar Åsa Wendin att gråta. Hon, Showans vän och medgrundare av Fotbollssupportrar mot homofobi, har just mött honom på Stockholms Central.

Nu promenerar de tillsammans mot baren där Malmösupportrar i Stockholmsexil laddar upp före match. Åsa pratar om attacken den 8 mars och plötsligt brister det. Tårarna rinner.

– Du vet, jag kunde inte hantera det! Jag kunde inte hälsa på dig på sjukhuset för jag måste vara samlad – men jag visste att jag skulle tappa det helt, säger hon.

Showan omfamnar Åsa.

– Det är okej, säger han mjukt.

Åsa Wendin är lärare, forskare i historiedidaktik och fanatisk MFF-supporter. ”Annars åker man inte till Salzburg i en trång buss i femton timmar mitt i veckan”, som hon säger.

Liksom Showan är Åsa även feministisk aktivist. Den 8 mars hade hon intervjuats i Sveriges Radio och berättat varför man inte ska säga grattis till kvinnor på internationella kvinnodagen. Man ska snarare beklaga sorgen, menade Åsa, eftersom kvinnor och män inte är jämställda.

Showan lyssnade på sin vän i radio – och skickade direkt en skärmdump med ett fång blommor och texten ”Grattis alla kvinnor!”

Åsa ler genom tårarna.

– Typiskt Showan, att retas med mig på det sättet.

När Showan låg på sjukhus fortsatte Åsa arbetet med Fotbollssupportrar mot homofobi. Hon saknade honom ständigt: hans energi, hans snabbhet, hans virrighet. Och hans hjärta.

– Han är en av få människor jag träffat som är en genuint god kraft.

Mitt i saknaden var Åsa ”så jävla arg”. Arg på nazisterna. Arg på polis och åklagare som sjabblade med utredningen.

Visserligen greps och häktades tre män misstänkta för mordförsök. Men en 30-årig nazist är än i dag på fri fot, häktad i sin frånvaro för sin inblandning i attacken. 30-åringen har tidigare åkt till Ukraina och krigat, och det finns tecken på att han flytt dit.

Åsa provocerades också av alla män­niskor som bara fortsatte sitt liv, som om inget hade hänt.

– När jag gick till jobbet pratade folk bara om Melodifestivalen och sånt. Jag ville säga: ser ni inte att våldet är här nu, inpå oss?

Showan är säker på att nazisterna som attackerade honom visste vem han var: att de kände igen honom som ”röding”.

– Jag minns det inte själv, men någon av dem ska ha ropat mot mig specifikt, och gått rakt emot mig.

På nätet gör nazister sitt bästa för att utmåla dig som en våldsverkare och extremist. Vad säger du om det?

– Det är beklagligt och trist. Sådana anklagelser kletar sig fast. Jag glorifierar inte politiskt våld – men många tror tyvärr det på grund av nazisternas lögner.

Förrförra helgen hade nazister ett möte på Limhamns torg. Showan stod där med sin uppsågade skalle, sin huvudvärk och sitt ärr i ryggen, några meter från nazisterna i Svenskarnas parti. Samma parti vars medlemmar misstänks ha försökt mörda honom för mindre än ett halvår sedan.

– Jag tycker att jag har ett extra ansvar att protestera nu. Det som hände mig ska inte behöva hända andra människor, säger Showan.

Vissa tycker att man ska tiga ihjäl nazisterna: ”Låt dem stå där och hojta, de är bara fyra-fem personer.” Vad tänker du om det?

– Då tänker jag att de kanske är tio nästa gång, och tjugo nästa, och hundra nästnästa gång. Det ska vara stora rubriker när nazister demonstrerar, med fokus på motståndet. Annars normaliseras nazismen, säger Showan.

Åsa Wendin säger att man måste se årets massiva motdemonstrationer mot nazister i ljuset av det grova nazistiska våldet: attackerna i Malmö och i Kärrtorp.

– Då kan åtminstone inte jag vara passiv. Jag måste säga nej och stopp och inte i min stad.

Showans pappa Ali Shattak följde med sin son till nazisterna i Limhamn. I våras trodde Ali först att hans son skulle dö, sedan att han skulle få enormt svåra hjärnskador.

– De visade en röntgenbild av Showans hjärna. Den såg inte ut som en hjärna, den var helt ihoppressad. Läkarna sa: ”Den här delen är skadad, den här delen är skadad och den här delen.”

I Limhamn tänkte inte Ali släppa sin son ur sikte. När polisen ryckte fram med hästar och red över flera motdemonstranter föste Ali snabbt sin son åt sidan.

Vad tänker du om att din son blev en kampsymbol?

– Jag är förstås stolt över honom – men det var jag redan innan. Ärligt talat blir jag rädd. Jag är orolig att han ska bli en måltavla för ännu mer hat, säger Ali Shattak.

När Showan skrevs ut från sjukhuset i juni ordnades en fest vid den stora Kämpa Showan-målningen på graffitiväggen vid Folkets Park. I tre och en halv månad hade målningen stått orörd av andra graffitimålare.

Nu målade Showan och hans vänner över målningen. Det nya budskapet löd: Kämpa Malmö.

– Det kändes skönt. Det var ju hela Malmö som blev attackerat den där kvällen, säger Showan.

Åsa Wendin var med vid utskrivningsfesten.

– Showan hade överlevt. ”Kämpa Malmö” var ett sätt att ta det vidare, ett sätt att säga: förvalta nu detta. Slåss nu för att Malmö ska fortsätta vara en stad av mångfald och tolerans.

När domaren blåser av första halvlek på Tele2 Arena leder Djurgården över serieledarna Malmö FF med 2–0. På bortaläktaren märks det malmöitiska missnöjet.

– Så bull med konstgräs, säger någon.

– Vi är inte tillräckligt taggade, tycker Showan.

När Djurgårdens ishockeyspelare visar upp sig i pausen blir det tydligt varför Fotbollssupportrar mot homofobi behövs:

– Bögjävlar! Var fan är era muskler? vrålar en skåning till hockeyspelarna.

Showans huvudvärk tilltar. Han har lärt sig att gradera smärtan på en skala från ett till tio.

– Det ligger på en fyra nu. Det är fortfarande hanterbart. Kom igen nu, pågar! ropar han när Malmöspelarna springer in på planen.

Malmö FF spelar bättre i andra halvlek, men lyckas inte få in bollen. Sångerna från klacken fortsätter ändå.

Showan står nästan längst ned på läktaren, närmast planen. Alla supportrar ovanför honom kan tydligt se ärret på skallen, en plogfåra som delar svålen mitt itu. Fortfarande vill svenska nazister se honom död. Senast i förra veckan postades kommentarer på en nazistsajt om att Showan ”måste dö”. ”Somna Showan” och ”Hoppas att det är en 9 mm kula nästa gång”, löd två av flera hatiska budskap.

Fast just nu tänker Showan inte på nazister, hat eller hot. Han sjunger. Om och om igen, till melodin av ”Jag hade en gång en båt”.

Vi följer vårt blåa lag

Från München till Solna stad

När vägen kan kännas lång

Så hör ni vår sång!

Vi följer vårt lag

Vi följer vårt lag

I med- och motgång

Vi följer vårt lag!

Misshandeln, stödkampanjen och rehabiliteringen
DN den 10 mars i år.

8 mars Efter en feministisk fest i Malmö Folkets park misshandlas Showan Shattak och tre andra svårt av ett knivbeväpnat nazistgäng.

9 mars Vid Folkets park fyller graffitimålare en hel vägg med texten ”Kämpa Showan”.

15 mars Malmö FF spelar mot Hammarby. Fansen bär banderoller med Showans ansikte.

16 mars 10 000 människor tågar genom Malmö mot nazism.

19 mars En 30-årig nazist som lyckats fly häktas i sin frånvaro, misstänkt för mordförsök. Två andra i nazigänget är redan gripna och häktade.

15 april Showan flyttas från Lund till en rehabavdelning på Orups sjukhus.

5 juni Showan skrivs ut. ”Kämpa Showan”-målningen ändras till ”Kämpa Malmö”.

12 juli Malmö FF vinner med 3–0 mot Åtvidaberg. Showans första match efter attacken.

27 augusti MFF slår ut Salzburg och är klart för Champions League. På läktaren ger Showan sin tvillingbror Shopay en glädjepuss.

Det här är Showan Shattak
”Kämpa Showan” och ”MFF-familjen står enad mot nazism” löd hemmaklackens hälsningar på Malmö stadion den 15 mars.

Namn: Showan Shattak.

Ålder: 25 år.

Bor: I kollektiv på Möllevången i Malmö.

Familj: Mamma, pappa, tvillingbror Shopay.

Aktuell: Attackerades av ett nazistgäng den 8 mars i år. Fick svåra skallskador och svävade medvetslös mellan liv och död. Genom den spontana kampanjen ”Kämpa Showan” blev han en symbol för motstånd mot nazism.

Gör: Sjukskriven, arbetade tidigare med värdegrunds­frågor inom svensk fotboll i kampanjen Ge rasismen rött kort.

Vill bli: friskare, gärna jobba med supporterfrågor i Malmö FF.