Jennifer Wegerup, som har bevakat både brittiska Premier League och italienska Serie A för Aftonbladet, är inte förvånad över inviten.
- Det här är ju något man själv har varit med om. Jag har jobbat i London och Rom, och träffat många av de största namnen. De är vana vid att få som de vill. Jag har hört om alla slags situationer, från lagledningen till massörer eller spelarna själva, som frågat efter telefonnummer, säger hon.
En av de gånger hon själv hamnat i en liknande situation var inför en match i Serie A. Kvällen innan mötte hon av en slump några av spelarna i det ena laget på ett hotell. Dagen efter var lagets massör mycket angelägen om att få hennes nummer för att kunna ge det till en av spelarna.
- Vi kvinnliga sportjournalister är ganska få, vi sticker ut i spelargången. De ser dig först som kvinna och sen som reporter, säger hon.
Jennifer Wegerup tycker det är bra att den här affären blir känd så att attityden hos spelarna diskuteras.
- Jag tycker det är beklämmande när kvinnor inte blir tagna på allvar som sportjournalister. DN:s utsända kallades "tjejer", det är en brist på respekt för deras kompetens som yrkeskvinnor, säger hon.
Anna Andersson, som jobbar för Aftonbladet i Tyskland, känner också igen situationen.
- Sådana här saker inträffar, det har hänt mig också. Spelare frågar efter telefonnumret eller skickar sms och undrar om man ska med på kvällen. Samtidigt är det inget jag blir jätteupprörd över, man kommer nog aldrig till ett läge i något yrke där det inte finns folk som tar kontakt på jobbet, säger hon.
Anna Andersson tror att synen på kvinnliga sportjournalister stämmer överens med värderingarna i samhället i stort, och att det alltid kommer att finnas problem inom yrken där det ena könet är underrepresenterat. Hon har bemötts mindre professionellt än manliga kolleger, men tror att det också berott på att hon var ung.
- Problemet är att det finns väldigt få kvinnliga sportjournalister och de som finns syns rätt tydligt. Som tjej måste man vara jättetydlig, jag är här för att jobba.
Pamela Andersson, som tidigare arbetat för bland annat Dagens Nyheter och Expressen, tycker att attityden mot kvinnliga sportjournalister förbättrats med tiden.
- När jag började 1984 var det väldigt ovanligt med kvinnliga sportjournalister. Då var det mer att man inte togs på allvar, jag ombads till och med fixa kaffe på en presskonferens en gång. I Sverige i dag brister det inte i respekt för kvinnliga sportjournalister.
Hon tror också att inviten till DN-fotografen speglar värderingarna i samhället.
- Tror man att man har makt så tror man att man kan göra vad som helst. Jag är inte ett dugg förvånad, det enda som skiljer här är väl att någon skriver om det. Sen är det väl inget fel i sig på att tycka hon är snygg, men det var inget smart sätt att visa det på.
Annika Greder Duncan på Radiosporten tycker att sportjournalister ska vara försiktiga rent allmänt i sina kontakter med spelare.
- Sånt här händer säkert, men som journalist är det klokt att markera ett visst avstånd, och att man är där för att arbeta. Det är lika viktigt för manliga journalister att inte bli för nära kompisar med stjärnor.
Annika Greder Duncan förstår om DN-fotografen upplevde det som obehagligt att bli uppringd mitt i natten, men tycker samtidigt att det fått för stor uppmärksamhet.
- Det händer ibland att idrottsmän stöter på journalister. Det är inte så konstigt att folk via jobbet blir attraherade av andra. Eftersom han inte kunde ringa själv använde han väl VM-medarbetaren som tolk. Men det är bra att Fifa markerar och att han bad om ursäkt. Det är inget korrekt beteende.
Expressens sportkrönikör Malin Roos tycker att man inte ska vara för snabb med att döma.
- Jag blir väl inte superförvånad. Samtidigt vet man ju inte, det kan ju vara väldigt oskyldigt, han kanske blev jättekär.