Det är på Vångavallen i Trelleborg som den allsvenska resan tar slut för denna gång. Hammarby är en klubb som söker ny vd, ny styrelseordförande, ny tränare – och nytt allsvenskt kontrakt.
Säsongen 2009 har nidramsan ”Hammarby kan inte vinna” känts lika sann som någonsin tidigare.
Men låt oss först backa åtta år i tiden.
Medborgarplatsen på Södermalm är ett gungande, kokande inferno. Det är den 21 oktober 2001 och Götgatan är helt igenkorkad; det är glada hammarbyare som klänger i trafikljusstolpar i ett försök att om möjligt komma ännu närmare himmelriket, festande hammarbyare som upplever sitt livs mest fantastiska kväll och gråtande hammarbyare som undrar om allt detta verkligen kan vara sant.
En timme tidigare har domaren Karl-Erik Nilsson från Emmaboda blåst av matchen mot Örgryte på Söderstadion. Andreas Hermansson, Jonas Stark och Kennedy Bakircioglü har skjutit guldet, det så osannolika, till det grönvita gänget från Söder.
Hammarby – svenska mästare i fotboll? Jo, allt detta är verkligen sant.
– Vi förlorade lite av vår oskuld då, säger Frank Ågren, inbiten hammarbyare och grundare av supportersammanslutningen Bajengruppen.
– Fram till guldåret var vi klacksparksgänget som kunde säga ”skit i tabellen, Bajen är bäst ändå”. Men efter 2001 funkade inte det, vi hamnade i en mental fallucka. Klubben hade dålig ledning under den här perioden och vi hamnade i ett sökande efter en ny identitet.
Efter ett svängigt 1990-tal där Hammarby åkte ur, gick upp, åkte ur, gick upp igen och under Rolf Zetterlunds ledning kom trea som nykomling 1998 har 2000-talet varit den framgångsrikaste perioden i Hammarbys historia.
Endast fem lag har spelat i allsvenskan alla säsonger på 2000-talet, och av de fem är bara IFK Göteborg bättre än Hammarby sett till sammanlagd placeringssiffra 2000–2008. Under samma period har Hammarby tagit tre medaljer och är trea i medaljligan, efter Djurgården och Göteborg.
Ändå slutade säsongen 2009 med en kraschlandning i superettan.
Åren efter guldet 2001 växte Hammarby så det knakade. Under ledning av vd Henrik Appelqvist gjordes en rejäl satsning på såväl spelartrupp som organisation. Malmö FF var vid den tiden klubben som var dyrast i drift i allsvenskan.
– Varför skulle vi ha lägre kostnader än Malmö FF? frågade sig Henrik Appelqvist i ett närapå bevingat uttalande i en DN-intervju 2005.
Flera personer med insyn i Hammarby DN talat med säger att klubben under Appelqvists ledning levde långt över sina tillgångar – spelare kunde tjäna både en och två miljoner om året – och att man nu får betala priset för festen.
– Det kan jag inte kommentera, men jag är nöjd med mina åtta år i klubben, säger Appelqvist, som avgick i maj i fjol.
Hösten 2009 har stämningen i Bajenland varit långt ifrån den kaosartade guldeuforin för åtta år sedan. Det har mest varit rent kaos.
Laget drogs redan i våras in i bottenstriden och under hösten eskalerade eländet, trots att tränaren Tony Gustavsson sparkades och ersattes av Thom Åhlund.
Lägg till det hot, bråk och allmänt stök på läktarna, något som fick ordförandeduon Bosse Sundling och Staffan Thorsell att den 29 september skriva ett öppet brev som inleddes med orden ”de kallar sig supportrar men de är sabotörer.” I brevet vädjades om stöd mot de ”falska fans” som gjorde att ”själva glädjen och stämningen på Söderstadion håller på att gå förlorad.”
Fem dagar senare avgick Thorsell från sin post efter att ha utsatts för upprepade hot.
När Michael Andersson efterträdde Appelqvist som vd i maj 2008 insåg han att ekonomin var i akut behov av sanering.
– Det fanns saker att ta itu med. Vi var tvungna att gå in med hårda nypor direkt, säger Andersson, som även han nu sagt upp sig på grund av de hot som riktats mot honom.
Konsekvensen av de hårda nyporna är att fotbollschefen Lasse Eriksson sagts upp, spelarbudgeten nästan halverats, sparkravet satts till 20 miljoner kronor och viktiga spelare sålts på löpande band.
I somras flyttade Charlie Davies, Lolo Chanko och lagkaptenen Mikkel Jensen. De ersattes av spelare som inte klarat att fylla ut kostymen.
Försäljningen av Mikkel Jensen till bottenkonkurrenten Brommapojkarna är den som väcker mest förundran hos tidigare Hammarbytränaren Anders Linderoth.
– Det är tre år sedan jag var i Hammarby och det är nästan inte en enda spelare kvar. Det är ovanligt mycket att byta ut en hel trupp på tre år, det är många som har gett sig av, säger Linderoth.
Mikkel Jensen:
– Det var mitt eget beslut. Jag kände att den röda tråden hade försvunnit i klubben, jag visste inte vart Hammarby var på väg. Det har kommit in mycket nytt folk, då är det svårt att hålla fast vid den rätta andan. Jag saknade en riktningslinje.
Avsaknad av kontinuitet och röd tråd, både på och utanför planen – där finns alltså en del i förklaringen till Hammarbys degradering, om man får tro personer som själva varit delaktiga i verksamheten.
Samtidigt är det som nyligen avhoppade vd:n Michael Andersson påpekar, att utan en sund ekonomi är man körd, då ryker elitlicensen och man kan säga" bye bye bajen" till allsvenskt spel.
Inget lag har gjort färre mål än Hammarby i allsvenskan i år – och efter tolv år nådde den allsvenska resan slutstation Vångavallen en mörk kväll i oktober.