Efter en slitig höst, och nyss hemkommen från landslagsuppdrag borta mot Tyskland, laddar vår senaste världsstjärna om batterierna inför lördagens cupfinal mot Tyresö.

– Det är en fördel för oss att matchen spelas hemma på Valhalla, vi trivs bra på konstgräset, säger Lisa.

– Dessutom vann vi ju med 4–1 senast, i Tyresö, så vi har en ganska bra känsla med oss.

Succé i VM, tre mål och stabilt, respektlöst  spel. Hur har månaderna varit efter bronsmatchen?

– Man känner sig ganska trött, efter en lång säsong. Har kanske inte varit helt lätt att ladda om till varje match. Den där förlusten borta mot Djurgården ställde ju också till det inför slutomgången, vi blev beroende av andra resultat.

– Visst, det hade varit kul med guld, men får vara nöjda med att vi slutade tvåa ändå.

Lisa Dahlkvist reste ner till VM i Tyskland i egenskap av etablerad allsvensk mittfältsstjärna. Hon reste hem med ett VM-brons, och var egentligen bara en viskning från att ta plats i världslaget.

Du fick ett internationellt genombrott.

– Ja, det fick jag.

Bästa minnet?

– Det var jättekul att hitta formtoppen under VM. Och sista matchen, då kämpade vi verkligen som ett lag, det märktes inte att vi var en spelare mindre, det är det roligaste minnet.

Men om jag säger straffen mot USA, när du såg helt kolugn ut, trots att du fick vänta och vänta, innan du fick slå den?

– Det är många som pratar om straffen, och det är ju kul att bli ihågkommen för den, men för mig var det bara ett mål, vilket som helst.

Sofia Jakobsson fick anbud direkt efter VM, flyttade till Ryssland. Du hörde aldrig något?

– Nej, faktiskt inte. Och jag trivs dessutom rätt bra i Göteborg, tar ett år i taget, och jag känner att jag utvecklas.

– Men visst, när den känslan försvinner, får jag väl se mig om.

Lisa Dahlkvist kommer från en fotbollsfamilj. Född i Järfälla, men flyttade tidigt till Örebro, då pappa Sven gick från AIK till Örebro SK. Pappa Sven som spelat 39 A-landskamper, och även vunnit guldbollen.

Storebror Svante har tillhört Örebros allsvenska trupp under en period, den äldre systern Elsa har också spelat på hygglig nivå.

– Hon hade anbud från KIF Örebro innan jag gick dit, hon var duktig, men ville inte, berättar Lisa.

Du förklarade under VM att din bakgrund gjort det lättare för dig att anpassa dig till elitnivå, att du inte stressas av omständigheterna. Förklara närmare.

– Man fick ju lära sig tidigt, pappa var borta mycket på grund av fotbollen, det var träningar, matcher, det var lite annorlunda.

Hur har er fotbollsrelation varit?

– Väldigt bra, när man ser tillbaka på det. Han har alltid varit väldigt tyst, har aldrig stått och coachat och skrikit vid sidlinjen, har aldrig berättat vad man får offra för att nå framgång, utan det har jag fått komma på själv.

– Han har alltid inväntat mig, och ibland har jag blivit väldigt irriterad över att han inte ställt några frågor, jag har fått ligga på honom, men jag inser att han varit smart där.

Han har aldrig haft synpunkter när du bytt klubb?

– Nej.

Lisa värvades till KIF Örebro som 14-åring, och landade tämligen omedelbart i startelvan, när laget tog steget upp i allsvenskan, säsongen 2002.

– Ja, det var så då, man köpte och betalade inte spelare på samma sätt som nu, utan de unga fick chansen.

I Örebro fick Lisa träna under USA:s nu­varande förbundskapten, Pia Sundhage.

– Det var väldigt bra, Pia kanske är den bästa tränare jag haft, säger hon, men flikar sedan in betydelsen av tränare som Andrée Jeglertz och Torbjörn Nilsson.

– Alla har egentligen tillfört sitt, de är olika, säger hon.

Berätta!

– Pia lärde mig att fotboll är kul, att inte tänka så rakt, att hitta lösningar och att lura motståndaren.

– Andrée var väldigt fokuserad, tänkte fotboll tjugofyra timmer om dygnet, var väldigt konkret, visste alltid vad han gjorde.

– Torbjörn har plockat ihop ett gäng, vi har kul när vi spelar. Han lurar oss att tänka mer fotboll, hur vi ska agera. Han öppnar vår fotbollssyn, får oss att förstå att man inte behöver göra likadant hela tiden.

Efter tre säsonger i Örebro flyttade Lisa till Umeå. Och under de fyra säsonger hon tillhörde Umeå IK vann hon i princip allt som gick att vinna, tre SM-guld, en cupseger, två finalsegrar i Supercupen.

Men Champions League finns fortfarande kvar, där blev det två finalförluster med uddamålet, mot Arsenal och Frankfurt, 2007 respektive 2008.

Men i den turneringen lever hoppet fortfarande för Göteborg, som spelar åttondelsfinal mot danska fortuna Hjörring i början av november.

Varför lämnade du Umeå?

– Det var flera som lämnade klubben just då, det var förändringar på gång, och jag kände då att jag ville prova något nytt.

Hur ser du på din karriär?

– Som jag sa, jag tar ett år i taget, men jag ser framför att jag spelar tills jag är runt 30, om jag fortfarande kan leva på fotbollen då.

Hur länge har du spelat på heltid?

– Sedan jag gick till Umeå.

Har du någon utbildning i botten om du kan luta dig emot när du lägger av?

– Nej, bara gymnasiet. Men jag går en fotbollstränarutbildning.

Landskampen mot Tyskland, i Hamburg i onsdags, var startskottet på den satsning som ska ta Sverige från VM-bronset till nya framgångar, först vid OS i London till sommaren, sedan under EM 2013, som spelas på hemmaplan.

– Det känns väldigt kul att blicka framåt, med det här laget, säger Lisa.

Var du med i OS senast?

– Jag var på plats i Peking, som reserv, så jag fick följa alla matcher från läktaren. Sedan var jag med i EM året efter.

Med inhoppet mot Tyskland i tisdags, förbundskapten Thomas Dennerby matchade henne försiktigt med tanke på cupfinalen, är Lisa uppe i totalt 44 landskamper. Pappa Sven passerades i statistiken redan under VM.

Blir det inte guld i cupfinalen i eftermiddag så återstår fortfarande två möjligheter för Lisa att bli en vinnare innan året är slut. Inför Fotbollsgalan i Globen 7 november är hon nominerad i två klasser, dels som årets mittfältare, dels som årets allsvenska spelare