Fotbollskanalen Europa (TV4, söndagar) sänds på en okristlig tid, 23.30, men ingenstans blir man serverad en bättre summering av helgens Europafotboll.
Men som sagt – vem skall titta? Ensamstående män, 25-30? Det är faktiskt huligantid, så det är inte orimligt att tänka i dessa banor. Å andra sidan är det inte riktigt möjligt att summera helgen förrän just vid midnatt, den spanska ligaomgången avslutas som bekant alltid med en nattmatch.
Jag sitter gärna uppe till halvtolv. Jag får lära mig stå ut med en del av den där extrema grabbigheten, som är särskilt djupt rotad på TV4-sporten. Jag får stå ut med Patrick Ekwall, som trots att han inte verkar tro det själv, alltid blir bättre när han tar både sig själv och tittarna på allvar – och inte ständigt inbillar sig att fotboll och tv är en del av underhållningsindustrin. Och om den nu är det, varför inte stå emot lite?
Patrick Ekwall är programmets motor, och har ju visst ansvar för att hinna igenom alla obligatoriska nummer, ändå tror jag att han klarar jobbet lika bra på ett lite lägre varv. Och mindre larv. Däremellan kan till och med hans ambitioner och kunnande blomma ut.
Olof Lundh är lugn, tar sig tid, hans intresse känns genuint, och han är väldigt mycket en nyhetsmänniska trots han allt mer blivit krönikör, sidekick, expert. Det är en bra kombination.
Man klarar Jesper Hussfelt av bara farten, han står upp för italienska ligan och han kan vara bra nördigt insatt både i Parmas eventuella mittbacksproblem och Milans lagmoral.
När Pontus Kåmark kan tryffera med ett spelarperspektiv, eller något han sett i någon spelares uttryck, ja då ser de plötsligt ut som en ganska perfekt kvartett. I sin genre. I TV4. Söndagar 23.30.
Och som sagt: Man kan ju bara titta på bilderna också om man vill. Och det är bra bilder att ha med sig in i nattsömnen. De spänner över alla aktörers insatser, spelare, tränare, publik, domare.
Något skall man också ha att prata om på sitt Kaffe-häng på måndagmorgonen (mitt ligger på S:t Paulsgatan i Stockholm). Att komma dit och inte ha sett situationen i alla fall sex gäster pratar om, känns inget vidare. Jag har till och med sett några kvinnor där som då och då sitter och hänger över Gazetta della Sport. Och som ibland har tittat upp, och sagt, en passant, apropå Atalantas kräftgång: ”De har bägge sina mittbackar skadade”, och sedan fortsatt läsa.
Man kommer inte dit utan åtminstone allmän koll. Det tillhör allmänbollningen.
Ja, och så Zlatan då. Ett enda uttalande. En enda mening vad jag har förstått. Som ingen egentligen hört, bara fått refererad för sig, det kallas hörsägen. I DN:s Zlatan-intervju i går förtydligade han inget alls. Sfinxen från Rosengård. Egentligen sade han bara att han var lite trött och lite fundersam. Jag tror att hela fotbollsvärlden måste ta och omvärdera det här med träningsmatcherna. Det är ju ett helt värdelöst incitament för att avgöra hur man skall spela, uppföra sig, umgås – om man nu inte tillhör kategorin ”vi som vill upp”. Hamrén behöver inte titta på Zlatan i en astrött träningsmatch mot Finland eller Marocko. Det behöver inte vara lika-jämnt, hela tiden.
Dyker han upp till träningen inför nästa kval om ett år är i alla fall jag helt nöjd.