– Jag tycker om när folk kallar mig för diva, säger hon.
I laget kallas hon för ”Kosse” men på vattenflaskan står det ”diva”. Det är inget som 20-åriga Kosovare Asllani säger bara för att sticka ut hakan. Hon säger det för att hon tycker att hon är en diva – fast på ett bra sätt och med glimten i ögat.
Men det är inte överallt som den mjuka kaxigheten har gått hem.
Visst, frispråkigheten är en frisk fläkt i Thomas Dennerbys landslagstrupp – men det har även fått sina bakslag i svenska medier. Ett par gånger har det tagit så hårt på Asllani att hon har blivit besviken och mått dåligt av skriverierna.
– De som skriver sämre saker vet ingenting om fotboll, säger hon med ett snett leende
– Nej, men ibland glömmer folk att jag är 20 år. Jag försöker inte läsa så mycket när det går dåligt. Men det är klart att det har hänt och då har jag blivit nedstämd för att man inte är van vid kritik.
Du tänker inte efter en extra gång innan du säger något?
– Nej, jag säger bara vad jag tycker. Det finns ingen fasad som jag gömmer mig bakom. Samtidigt blir det lättare för folk att klanka ner på en om man har öppnat käften och sagt en massa grejer. Men det är sånt man får ta.
Du har inte fått sota för något uttalande i landslaget?
– Aldrig. Alla vet hur jag är, de känner mig, och jag säger ju allt med glimten i ögat.
Kosovare Asllani har gjort en kometkarriär inom fotbollen. För två år sedan spelade hon i division 2, nu är hon ordinarie i Linköpings startelva och har spelat till sig ett förtroende i det svenska landslaget. En situation som hon trivs i.
– Det kan aldrig gå för snabbt. Det kan gå snabbt utför men aldrig uppför. Det skulle varit skittråkigt om det gick långsamt uppför.
Vad bidrar du med i landslaget?
– Kreativiteten, främst. Jag gillar att komma ut på kanten och utmana. Jag är teknisk och kvick, samtidigt har jag bra speluppfattning.
Dennerby säger att du är en målmaskin, men på tio landskamper har du inte gjort ett enda mål.
– Jag är yttermitt.
Är det därför du inte har gjort mål?
– Ja. Jag spelar fram till hundra. Jag väger upp det så i stället, fixar till för andra så att de kan göra mål.
I klubblaget är du anfallare medan du i landslaget placeras på kanten. Vad tycker du egentligen om det?
– Det är som att placera Zlatan på yttermitt. Jag är främst forward, har alltid spelat forward och trivs bäst som forward. Jag känner att jag kommer mer till min rätt där. I landslaget har jag alltid spelat ytter och då har jag inte fått ut allt jag vill. Men jag börjar trivas bättre och bättre, jag har växt in i rollen.
Är det ett ovanligt spelsätt för dig?
– Jag är inte van att ta den där löpningen defensivt. Blir det för mycket ansvar bakåt får jag inte ut allt offensivt...
EM, ja. Hur är känslan inför ditt första mästerskap?
– Det tänker jag inte så mycket på.
Inte nervös alls?
– Jag känner ingenting. Men jag kommer säkert känna mer när det är dags för första matchen. Då kanske man tänker: ”shit”, men jag ska bara ut och njuta. Det är bara onödigt att vara pirrig.
Vad tror du om chanserna?
– Jag tror att folk kommer vara rädda för Sverige. Vi har mycket respekt med oss efter vad vi har gjort.