– Under min tid i Djurgården fanns en fantastisk organisation. Helheten fungerade utmärkt, från styrelsen ner till matmor och materialförvaltare, säger Sören Åkeby, som var tränare 1999-2003 och ledde laget till två SM-guld.
I detta skede gick allt som på räls för Djurgården. Laget spelade offensiv och rolig fotboll, vann matcher och ansågs vara med och leda utvecklingen av svensk klubbfotboll. Publiken strömmade till – 2003 var snittet på hemmamatcherna drygt 16.000. Den enda plumpen var väl egentligen att ambitionerna att ta sig ut i Europa aldrig blev verklighet.
Annat var det några år tidigare. Djurgården var i mitten och slutet av 1990-talet ett lag som åkte upp och ner mellan allsvenskan och näst högsta serien. Publiken lyste med sin frånvaro, knappt 3.000 brukade ta sig Stadion.
Säsongen 1999 var det åter dags att lämna finrummet, men denna gång hände något.
– Nedflyttningen var Djurgårdens räddning. Man tvingades ändra inställning, konstaterar Åkeby.
Klubben var på ruinens brant men under ledning av den relativt nye ordföranden Bo Lundquist började man bygga nytt. Ishockeytränaren Ingvar ”Putte” Carlsson engagerades som sportchef och införde hård fysträning. Sören Åkeby och Zoran Lukic, som ersatt Michael Andersson under säsongen och därmed varit med om nedflyttningen, fick fortsatt förtroende. Det fanns långsiktighet och målmedvetenhet.
Klubben arbetade efter en tydlig sportslig plan. Det fanns något för alla att hålla sig till. Trygghet skapades och många vittnar om att det rådde en familjär stämning i föreningen. Allt det praktiska fungerade. Spelarna togs väl om hand.
– Den klubb jag kom till var väldigt välskött. Det fanns en tydlig filosofi och alla visste precis vart man skulle och hur det skulle gå till, säger tidigare landslagsspelaren och Enköpingstränaren Jesper Blomqvist, som vann SM-guld med Djurgården 2003.
Guldtränaren Sören Åkeby är inne på samma linje.
– Så bra som ledningen är, så bra är laget. Och jag kände mig alltid trygg när jag gick till träningarna. Allt fungerade, säger han.
Klubben värvade unga, formbara karaktärsspelare som såg Djurgården som ett avstamp inför större uppdrag. Under guldåren fanns bland annat spelare som Andreas Isaksson, Kim Källström och Johan Elmander i laget.
– Klubben fick gräddan av det som gick att värva, konstaterar Jesper Blomqvist.
Det var ingen slump. Djurgården hade under den perioden en tydlig rekryteringspolicy att hålla sig till. Klubben värvade endast efter behov, aldrig för att bredda truppen. Behövdes en innermittfältare eller en ytterback så var det just en sådan man letade efter, ingenting annat.
När de senaste säsongernas usla resultat kommer på tal är det lätt att ta fasta just på värvningarna, med jättefloppen Thiago Quirino som främsta exempel. Han kostade åtskilliga miljoner men kunde aldrig ta en ordinarie plats i startelvan. Han såldes sedermera för betydligt mindre än han köpts för.
– Sedan 2004 har vi inte lyckats med värvningarna. Det visar resultaten och det behöver man inte vara Einstein för att se, säger Tommy Jacobson som kandiderar som ny ordförande i krisklubben.
– Jag tror att vi är där vi är i dag för att vi någonstans mellan 2003 och 2005 tappade den sportsliga röda tråd som vi tidigare haft. Vi har inte haft någon ordentlig sportslig styrning, säger Tommy Jacobson.
Tecknen på de senaste årens oreda är många. Tränare som Siggi Jonsson och Kjell Jonevret har sparkats och ordföranden Bo Lundquist har avgått efter krav från supportrar. Zoran Lukic, som redan tvingats lämna tränarsysslan en gång, kallades tillbaka. Managern Göran Aral, som skulle leda den sportsliga utvecklingen säsongen 2009, har omplacerats och laget har i år sällan ställt upp med samma startelva två matcher i rad. Det har inte ens hållit fast vid samma spelmodell.
Nu hotar spel i superettan och i så fall måhända en ny chans att bygga nytt. Frågan är hur.
Tidigare sportchefen Ingvar ”Putte” Carlsson, som föreslås få en plats i den nya styrelse som ska väljas vid det extra årsmötet den 11 november, har presenterat en plan som bland annat innehåller tankar om individuella utvecklingsplaner för varje spelare och en strävan att knyta ungdomselitsatsningen närmare A-laget.
– Man kan inte jämföra nu och då. Det går inte att kopiera det man en gång gjort eftersom omgivningen hela tiden förändras. Det gäller att hitta på något helt nytt, säger Jesper Blomqvist.