När den känsloladdade matchen pumpade av hjärta och smärta och energi och kamp och glöd så kom känslan:
Jag kommer att sakna det här.
Om bottenstriden slutar så här har allsvenskan bara ett stort 08-lag och blir en stympad serie 2010. Ett år utan ett riktigt Råsunda-derby blir ett fattigt fotbollsår.
Derbyna är inte vad de varit men en upplevelse som i går är ändå svårslagen i idrotts-Sverige.
Det här var på allvar. Topp och botten, guld och helvete. Idrott utan känslor är värdelöst och det är känslorna i och kring ett derby jag kommer att sakna.
AIK har allt Hammarby saknar.
Lugn i klubben, ordning i laget. En bred trupp, ett fungerande anfallsspel. Och en brasse som kan spela fotboll.
För andra matchen i rad grävde Mikael Stahre i fickan och kastade in en joker som blev ett ess och det där kan man ju kalla fingertoppskänsla.
Men det handlar mest om klasskillnad på bredden.
AIK:s avbytare i går hette Bergh, Tjernström, Burgic, Pavey och Özkan.
Hammarbys Hopf, Gaete, Rafael, Zlojutro och en magsjuk Hallenius.
Med sån bredd gör det inget att Obolo med sina missade lägen förklarar varför hans fotbollsresa fastnat i Sverige.
Hammarby spelade 4–5–1 men i praktiken 4–5–0. Sebastian Castro Tello skulle ha spelat spets men han blev sjuk och Freddy Söderberg fick ta hans plats och den uppgiften var alldeles för stor för Söderberg.
Emil Johansson och Simon Helg började bra på Hammarbys vänsterkant. Men det hände flera gånger att de tog sig fram, kunde sökt Söderberg med en passning, men avstod. De insåg att det skulle vara en bortkastad boll.
När Söderberg gick ut kom Rafael in. Han är Hammarbys sämsta import sedan 80-talets Piotr Skrobowski.
Videojuggarna? De var som Zlatan och Messi i jämförelse med denna skenbrasse.
Antingen kommer han inte från Brasilien eller så är Rafael beviset för att det finns fotbollsspelare i Brasilien som helt saknar spelförståelse och teknik.
Söderberg försökte i alla fall göra det svårt för motståndarna. Rafael gjorde det mest svårt för medspelarna i bra lägen. En gång stod han i vägen för Fredrik Söderström, en annan gång för Carlos Gaete.
Men det är ju inte Rafaels fel att han är här. Det är Hammarbys ledning. Det var de som tog hit honom.
Vad och vilka som nu ska kallas för Hammarbys ledning. Från tåget som i expressfart har superettan som nästa station har folk hoppat av i flygande fläng under året.
På ett sätt går det att se som ett hälsotecken, att folk sticker innan de blivit Bajen-vrak. För fem år sedan var AIK på väg ur allsvenskan och hur dåvarande vd-n Sanny Åslund såg ut att må då var ingen lek.
AIK såg ut att vara i upplösning. Men ur en härva av sportsligt fiasko, tränarbyten och läktarskandaler enades alla i och kring klubben och använde superettan som en språngbräda uppåt igen.
Jag är inte den enda som tror att Hammarby får svårt att göra samma sak. Vid ett fikabord i tv-huset satt skådisen Jonas Karlsson en morgon och plötsligt fick han den där blicken han har ibland, det är som att han ser något långt borta. Det var som att han såg något vara på ingång för sitt Hammarby och han gillade inte vad han såg:
– Om vi åker ur i år vet jag inte om vi klarar att komma upp. Vi kan bli ett nytt Norrköping.
Till sist: Strax före halv två visade Hammarby hur framgångsrik klubben är.
Det spelades ingen allsvensk fotboll då, det var 93:orna och 94:orna som visade upp sig i halvtid. Två av flera framgångsrika årskullar som visar att den ljusnande framtiden är Hammarby.
Problemet är hur klubben ska klara sig dit, genom nutiden. Vem ska ta klubben dit?