Erik Hamrén är klar och ni som tycker att det är dags att sopa in skräp under mattan, glömma och gå vidare. Sluta läs här.
Hamrén-härvan visar att Lagrell suttit länge nog nu.
När det stormade som värst, strax innan det äntligen blev mer verkstad än snack, så förklarade Lars-Åke Lagrell omedvetet varför det är dags att kasta in handduken. Big Bengt Madsen (av alla människor) kom inridande och sköt från höften mot Lagrell och dennes kafferesa.
Lagrells försvar:
De gjorde som när Tommy Svensson värvades 1990.
Precis. Och det är där problemet ligger. Det går inte att jobba likadant 19 år senare och därför är det dags att Lagrell lämnar spelplanen öppen. Efter eran med Svensson-Söderberg-Lagerbäck har förhoppningsvis landslaget en nystart på gång. Det skulle vara bra tid att samma sak skedde högst upp.
Lagrell har suttit en evighet. 18 år. Det behövs en ny ledare som blåser in ny luft och ser saker på nytt sätt. I alla andra organisationer vore det en självklar åsikt.
Men här finns ingen kronprins. Ingen visionär.
Det har ryktats om att Lars-Christer Olsson finns i kön och det låter ju verkligen jättespännande och nyskapande.
Och allra största problemet är att det inte finns någon opinion högt upp i fotbolls-Sverige. Om det funnits någon vettig opposition skulle fler ledare än Madsen och Nanne Bergstrand sågat hur förbundskaptensfrågan skötts.
Men i det här landet fungerar det så här:
Antingen är man tyst.
Eller så är man tillräckligt kritisk och då blir man ordförande i Sef och så tystnar man.
Elitklubbarnas Sef skulle kunna vara en viktig, nyttig motståndsrörelse men är mest är en klia-förbundet-på-ryggen-organisation.
Djurgårdens Bo Lundquist stod länge långt fram på barrikaderna men när han blev ordförande i Sef tystnade hans kritiska hållning. Den drunknade i en sörja av avtalsförhandlingar.
Elfsborgs Bo Johansson var ett tag en spännande rebell i rörelsen. Sedan – när han blivit Sef-bas – tackade moderaten för förtroendet genom att slå in bromsar i arbetet med att släppa bolagiseringen fri i svensk idrott.
Lars-Åke Lagrell har ingen viktigare uppgift (tv-avtal är lika viktiga) än förbundskaptensfrågor. Här går det inte att skylla på klubbar, samhället eller polisen. Och han har inte klarat att sköta frågorna som han borde.
Han visade det genom att låta Lars Lagerbäck sitta för länge.
Han visade det genom att låta Thomas Dennerby efter flera misslyckade mästerskap få förnyat förtroende – före senaste mästerskapet. EM blev det stora misslyckandet – utan åtgärd från förbundsledningen.
Och han visade det med hur han ”ledde” arbetet med att hitta Lars Lagerbäcks efterträdare.
Det mest häpnadsväckande med Hamrén-härvan var att förbundsbasen aldrig hade ett stadigt, styrande grepp om frågan. Den hade en sen, seg start och halkade sedan bara runt som en boll i Poppens händer.
Jag tar för givet att ni aldrig trott på uppgifterna att Erik Hamrén var förbundsledningens förstaval från början. I så fall hade det knappast behövt dröja tre veckor från Danmark–Sverige till Lagrells genanta kafferesa. I så fall kunde kontakterna med Rosenborg tagits tidigare och värdigare.
I den ovärdiga situation som uppstod var det bara för Erik Hamrén att göra det smutsiga jobbet förbundsbasen borde skött. Det var bara för Hamrén att göra sig omöjlig i Trondheim.
Hamrén säger sig respektera gällande kontrakt. Ändå berättade han för alla som ville höra hur mycket han ville ha ett annat jobb.
Rosenborg är den stora förhandlingsvinnaren. Även om Rosenborg hittar en ersättare är det inte säkert att Hamrén blir förbundskapten på heltid före första september, Svenska fotbollförbundet tvingas betala mer ju tidigare Hamrén kommer. I det desperata läge förbundet hamnat i var det bara att tugga i sig och svälja de norska kraven.
Inte första märkliga detaljen i historien om hur Hamrén blev kapten. Vågar man hoppas att det var den sista.