Den mest våldsamma VM-finalen (om man räknar varningar) avgjordes av planens snällaste spelare.

I en tuff match där det missats så många öppna lägen behövde 26-åringen som ser ut som en vänlig gammal farbror bara en.

Andrés Iniesta, en av huvudorsakerna till att Barcelona har ett spel många klubbar bara drömmer om.

Andrés Iniesta, en av nyckelpersonerna när Spanien förvandlats från ett lag som spelar bra till ett lag som också vinner guld.

Iniesta gjorde matchens enda mål och jag tänker inte göra det så lätt för mig som att säga att Spaniens VM–guld var en seger för fotbollen.

Dels för att Holland spelade efter sina förutsättningar och för att det här bara var Spaniens guld.

Ingen annan del av fotbollsvärlden ska försöka smita in och snylta, för ingen annan skulle klarat att vinna som de gjorde.

Det mest imponerande med Spaniens första VM-guld var att man vann matchen. Finalen. Slaget.

Så många gånger under de senaste åren har motståndarna stått och beundrat spanska skönspelet. Det här var något annat.

I världens viktigaste match mötte Spanien ett lag som utmanade med vilja, taktik och för att tackla tiqui-taca-taktiken sönder och samman.

Spanien visade att man klarar att besegra sånt också. Och laget har visat att man klarat att besegra en gigantisk motståndare som heter favoritskap.

Och på så vis blev slutet kanske ändå normalt i ett VM där så lite varit det.

Ett VM där de mest sjuka saker hänt fick en final med en hel del galenskap och jag har inte ens hunnit in på alla galna tacklingar.

Holland skulle bara ge tillbaka en boll och var nära att göra mål. När Robben var helt fri skulle det ha blivit mål. När Villa fick bollen som en gåva borde han ha gjort mål och om Puyol fått Ramos nickläge hade det blivit mål i 77:e minuten.

Hade Ramos gjort mål på någon av chanserna han hade första tio minuterna - då hade det blivit en helt annan match.

Holland skulle vinna till varje pris och med en tidig spansk ledning hade Sydafrikas fredspistagare sluppit se hur Soccer City under de första 70 minuterna var ett slagfält.

När Holland spelade sina två VM-finaler på 70-talet var Holland allas älskling. Nu är det laget som fler och fler älskar att avsky.

Då spelade Holland som dagens Spanien, då var Holland sönderkramat som dagens Spanien.

Nu har Holland ägnat VM åt att på ett historiskt vis devalvera omvärldens bild av ett landslag.

Nelson Mandela var inne på arenan en dryg timme före avspark för att sprida sin magi men den magiska fotbollen fick vi vänta över en timme på.

När lagen inte orkade hålla defensiven kompakt visade de vilka de egentligen är. Två lag som båda vill framåt.

I väntan på den slussöppningen uppträdde spelarna i ”Oranje” som om sökte roller till en nyinspelning av A Clockwork Orange.

Men när domaren Webb drog upp tre gula kort på 13 minuter var två mot spanjorer och Puyols dobbattack tillhörde halvlekens värsta.

Och även om matchen var ful, skitig och elak så spårade den aldrig ur. Det ska man inte tacka domaren för.

Howard Webb kunde dragit i handbromsen genom att tidigt dra upp ett rött kort. Då hade vi också kunnat få en annan match. En vänligare. Men kanske inte mer minnesvärd