För att ha full koll skippade jag Råsunda och zappade framför tv-n.
Det blev en kväll som hade det mesta och framför allt mycket som var typiskt för det här året.
Som att AIK inte gjorde en bra match utan vad som behövdes och hade det flyt som krävdes för att ha allt i egna händer.
Som att Hammarby hade segern i egna händer men lät allt glida iväg (ur ”Poppens” såphala grepp). På två minuter förvandlades 2–1-ledning till underläge på Vångavallen. Arenan som Hammarbygudarna glömde. Lika elak nu som i allsvenska kvalet för 13 år sedan.
Det som bröt mönstret var att Djurgården valde att plocka fram det som funnits gömt i truppen under större delen av året.
Det sas att man skulle spela för Henke i Helsingborg. Märktes inte. Det jag såg när jag zappade förbi var djurgårdare som spelade med glöd och kyla och vann rättvist.
På Råsunda fick Örebro ett mål felaktigt bortdömt och AIK gjorde mål på ett skott som knappt var ett skott och i senaste matchen mot Hammarby hade AIK också (domar)marginalerna med sig.
Men det är inte så enkelt att ett bra lag har tur. Ett bra lag spelar tillräckligt bra tillräckligt länge för att slippa hamna i panikläge. Så har AIK agerat hela året och därför förstod jag ingenting av tv-rösterna som i halvlek sågade AIK:s spel.
Det stod ju 0–0. En poäng var precis vad AIK behövde för att fortsätta ha det här läget inför den magiska guldfinalen på söndag:
IFK Göteborg måste vinna. IFK Göteborg måste anfalla. IFK Göteborg måste riskera att blotta sig.
AIK måste spela bättre än vad laget gjort mot Gefle, Hammarby och Örebro för att slå IFK Göteborg men AIK behöver inte slå någon. Det räcker med oavgjort och då kan det här spelet räcka.
Det blir ett stort gulsvart sällskap som tar sig ner på vägar, i luften men mest på räls i helgen. Hem kommer de att segla på guldmoln och det är en specialetapp på resan som på sätt och vis började den svarta hösten 2004.
Alla supportrar som upplevt sorgen och smärtan i att åka ur vet vad det innebär. Spelare flyr. Medgångssupportrar sticker. Men de riktiga fansen stannar.
Han som en gång bodde nere vid Zinkensdamm har skrivit att ”det finns en regnbåge i smärtan, utan tårar fanns den inte där” och kvällens vackraste scen utspelades trots allt i Trelleborg.
Det var Framtiden som reste sig först. Det var Framtiden som först gick fram till den tappra klacken.
Framtiden i Hammarby har ett namn och det är Simon Helg och det var typiskt att han var först fram mot fansen, det kändes som att han gick mot alla grönvita som idag inte klarar att öppna en tidning för att där inse att mardrömmen är sann.
Av alla fel som begåtts i Hammarby 2009 var det största att ledningen gick ut och pratade om en topp fyra-placering för laget. Det gav en skev självbild. När motgångarna kom slogs snabbt stora sprickor av tvivel in i truppen.
AIK siktade högt men aldrig längre än nästa match.
Ta en match i taget. Många försöker göra det, få klarar det.
För AIK kom det som en befrielse att bara behöva bry sig som en uppgift, en kommande motståndare, efter stormarnas år 2008.