Det är det här som kallas mardrömsstart på jobbet. När Erik Hamrén knäppte bort samtalet med Zlatan måste han ha frågat sig själv: ”Vad f-n har jag gett mig in på?”
I går var han klädd för fest. Flugan var knuten, blanka skorna på. För svenska fotbollslandslaget är festen över för länge sedan, men ändå måste Hamrén ha trott att med Zlatan och de smulor som fanns kvar skulle han kanske kunna skrapa ihop någonting.
Sedan försvann Zlatan och det känns som att någon tände eld på duken och välte bordet för stackars Hamrén.
Hamrén är så ny i landslaget att jag inte lärt mig att tyda hans språk. Efter alla år med Lagerbäck lärde jag mig vad varje konstpaus kunde betyda, men när Hamrén säger att Zlatan är ”väldigt” tveksam till landslaget är det lika bra att alla ställer in sig på en blågul framtid utan den överlägset störste. Och det känns som ödets ironi.
Vi hade allihopa åkt till Zlatans gamla stad för att se Zlatan få Guldbollen han prenumererar på men Zlatan var inte här, som väntat. Vi hade tagit oss till Percy Nilssons nya ishall som är utslängd på nån skånsk åker. Den fick inte en enda match i kommande hockey-VM men den fick i alla fall en fotbollsgala och den första presskonferensen med fotbollens nye förbundskapten.
Den skulle handla om hans första trupp. Det gjorde den så klart inte. Enligt ”Grimman” handlade 22 av 27 minuter om Zlatan. Stämningen nere i pressrummet i Percys bygge var efteråt som på en likvaka, fast det bara var en fotbollsspelare som tackat nej till ett lag.
Men i och för sig: Det kändes som att det var en fotbollsdröm som definitivt dog.
Drömmen om att en av världens bästa spelare och hans landslag skulle lära sig att fungera ihop.
Zlatan Ibrahimovic har bjudit på många magiska ögonblick under landslagskarriären men när ni ser tillbaka i era minnens television och ser klacken mot Italien, bomben i Budapest, magningen in i samma mål så är det just magiska ögonblick utförda av en spelare som kunnat skapa mycket av inget.
Det har inte varit saker han och laget planerat ihop. Ju bättre Zlatan blev desto större blev önskan att han skulle ordna allt, men han och laget hittade aldrig nyckeln till ett framgångsrikt och fungerande samarbete.
Om Zlatan inte kommer tillbaka till landslaget finns det bara en fördel:
Landslaget kan lägga i från sig den farliga filosofin om frälsaren längst fram som skulle ordna allt.
Zlatan har funderat på att nobba landslaget en längre tid och det är logiskt. Roland Andersson har sagt att ett av de första och starkaste intrycken han fick av Zlatan var vinnarskallen. Zlatan vet att han aldrig kommer att vinna något stort med landslaget. Nästa år fyller han 29 år. Kroppen kanske max håller två, tre år på högsta fotbollsnivån. Då är det logiskt att han vill koncentrera den tiden till spel med spelare som är på samma nivå som han själv. Och där titlar inte är en möjlighet utan ett krav.
Om Zlatan vinner Champions League och La Liga i vår kanske han känner att han gjort vad han köptes för. Kanske kan han då ha en mer avslappnad syn på slutet av sin karriär. Kanske kan han komma tillbaka då.
Men mitt i allt kan jag inte låta bli att undra. Om Hamrén hade blivit klar tidigare och han hade haft tid att åka ner till Spanien och ta en kaptensmiddag med lagkaptenen – hade Zlatans tvekan var annorlunda då?
När Erik Hamrén släppte sin första trupp påminde den en hel del om Tommy Söderbergs första.
Då hade Sverige inte heller några superstjärnor. Fredrik Ljungberg var kvar i Halmstad, Henrik Larsson var på väg upp och många av de tunga namnen var på väg ner.
Skillnaden är att Tommy Söderberg slapp starta med ett nej från den största.
De senaste åren har visat att Sverige resultatmässigt kan klara sig helt okej utan Zlatan.
Det kommer också bli lättare för Hamrén att själv sätta agendan, annars skulle mycket på och utanför planen riskera att handla om hur Zlatan vill ha det.
Ändå kommer varje match, varje träning utan Zlatan Ibrahimovic påminna oss om att man saknar den där mannen som kan få oss att skratta, skaka på huvudet, sucka, svära, jubla, njuta, hoppas, drömma och tro och ibland bara undra hur han gör.
Och jag vill inte tänka på hur många gånger jag och alla pappor och mammor kommer att få svara på frågan från våra fotbollsbarn:
Varför är inte Zlatan med i landslaget?