Båda är från Stockholm, båda ligger på nedflyttningsplats. Annars är det inte mycket som förenar Hammarby och Djurgården just nu.
Bajen är ett sjunkande skepp där den ena kaptenen efter den andra hoppar av och det kommer att bli en rysare att hitta några som kan, vill och vågar leda Hammarby.
I jämförelse är Djurgårdens inbördes strider rena i-landsproblemen. Där finns – som jag tidigare skrivit – för många som vill för mycket.
Men Djurgårdens stora problem, den stora orsaken till klubbens konsekventa men nedåtgående spiral är att det varit för många idéer, för många planer.
Under tio års tid har Djurgården varit den mest framgångsrika klubben i Sverige.
Och samtidigt ohotad mästarklubb i innovativt arbete. Det har ständigt varit nya planer, nya spår. Djurgården är beviset för hur kul det är att dra upp riktlinjer och hur tråkigt det är att gå efter dessa när det börjar storma.
Jag pratar inte om tränarbyten hit och dit, inte spelare som kommit och gått. Sånt händer i alla klubbar. Det här har handlat om större tankar.
Allt från startspåret med Göran Aral, ”Putte” Carlsson, Bagar-Bosse Andersson och Den Heliga Manualen. Alla tre har varit tillbaka i olika former, i olika arbetsspår.
Vi hade inledande 3-4-3-spåret, det eftersträvade 4-3-3-spåret och nödlösande 4-4-2.
Vi har haft Ajax-, Åtvid- och Afrika-spåret.
Det var managerspåret (med Jonevret). Det var det inledandet spåret att värva färdiga U21-stjärnor, till idén att värva unga talanger och tillbaka till spåret att försöka värva färdiga stjärnor.
Och så har vi också farmarklubbsspåren där Skellefteå och Vasalund har det gemensamt med Djurgården att alla lag kan åka ur.
Alla dessa år.
Alla dessa spår.
Några finns kvar, andra är stendöda. Vissa var bra, de flesta dog när tålamodet snabbt tog slut.
Tommy Jacobson och Ingvar ”Putte” Carlsson har varit med många år och på många spår och nu kan det bli de som ska leda klubben in i 2010-talet.
Det positiva med de männen är att de har visioner och handlingskraft.
Det negativa är deras bristande tålamod och orken att köra vidare när nej-sägarna radar upp sig.
”Putte” Carlsson sade en bra sak i Radio Stockholm häromveckan:
Det gick ut på att Stockholms tre stora klubbar inte har råd med ett mellanår, det finns inte tålamod och långsiktighet för att klara det.
– Det ska bli intressant att se vad som händer med AIK om laget ligger fyra, femma nästa höst, sade ”Putte”.
Jacobson säger att Djurgården ska vara tillbaka i toppen inom fyra år. Det jag undrar mest är om hans och ”Puttes” tålamod räcker så långt. På fyra år hinner man stöta på många bakåtsträvare och köra huvudet i många byråkratiska väggar i det här idrottslandet.
På fyra år hinner man hoppa mellan många spår, men det måste vara slut med det nu.
Jag kanske glömde något av Djurgårdens alla spår, de är så många. Och den som ska berätta om lagets 2–1-seger mot Örgryte har svårt att välja vinkel, de var så många.
Det var målskyttarna och det var utvisningarna (i och för sig samma sak). Det var straffen och det var box play-spelet som skulle gjort Hardy Nilsson stolt.
Jag fastnade ändå mest för inställningen i allmänhet och Petter Gustafssons i synnerhet.
I en knapp kvart hade Djurgården spelat med åtta utespelare och det var en knapp kvart kvar till 90. Allbäck hade just skjutit ett bra skott, det kändes som att göteborgarna höll på att skjuta in sig.
Då vann Petter Gustafsson bollen långt ner till vänster på egen planhalva och han vägrade att släppa den. Han kan inte haft mycket krafter kvar men han kramade ur de sista, stod emot, höll undan, tacklade och täckte bollen och fixade ett eget inkast ända nere vid Örgrytes kortlinje.
Petter var värd varenda decibel som vrålades mot honom efter den insatsen.
När slutsignalen gick måste det ha hörts ut till Lidingö, ner till Stureplan, bort mot Gärdet och åt andra hållets Roslagstull.
Ljudet kom från Stadion, från Stockholms stadion. Det lät som ett SM-guld, men det var bara tre poäng. Men vilka j-a poäng.