Dam-VM 1995. U21-EM 2004. EM 2004.
Och så nu U21-EM 2009 och det är svenska lag som har förlorat straffläggningar varje gång och det finns inga garantier för att det gått bättre igår om svenskarna tränat mer på och pratat mer om ett kommande straffdrama.
Men det kan aldrig vara fel att vara bättre förberedd. Vad det än handlar om.
Eller så vill jag bara hitta ett ”om”. Som tröst. Som ett försök att vrida tillbaka klockan och skriva om slutet på ännu ett hemskt drama som Sverige och fotbollsgudarna inte ens borde ha låtit gå så långt.
Jag är en blödig man som har lätt till tårar och igår kvart i nio var mina ögonkanaler på väg att svämma över.
Solen hade äntligen gömt sig bakom en läktare och slutat plåga mitt ansikte. Alla spelare hade gått av planen, alla utom en. Han satt kvar. Bar övrkropp. Tröjan över huvudet. Försökte gömma sig för världen, fly ifrån sin miss.
Några ledare försökte trösta, men hans huvud var kvar nere mellan knäna. Men så kom det från övre läktaren:
-MARCUS!
Klapp, klapp, klapp.
-MARCUS.
Klapp, klapp, klapp.
Och den stora, väldige, suveräne men bedrövade Marcus Berg fick upp huvudet och lyfte högerarmen i en tacksam hälsning.
Några minuter senare var det smått bisarra scener i presskonferensrummet när en knäckt Marus Berg skulle ta emot priset för matchens lirare och skulle få fram några ord. Han sade det enkelt och självklart. Det var en dålig straff. Den gick inte in, därför var det en dålig straff.
Marcus Berg gjorde sju mål under EM. Det är sjukt bra. Men det lättaste läget var det han brände och det väcker hemska minnen från EM 2004.
Då var det Zlatan Ibrahimovic som varit Sverige huvudfigur under turneringen men det var han som gick fram och gjorde Sveriges första miss.
Då var det Olof Mellberg som fick bära det sista, tyngsta oket när den sista straffen var bränd. Nu var det Guillermo Molins som sjönk ner på knä. Som försökte ta sig ner under marken, ner i det helvete han verkade befinna sig i när engelsmännen hoppade hinder över honom på väg fram för att jubla med Joe Hart.
Straffläggningar är speciellt grymma för att de väljer sina syndare så brutalt, men de här syndarna har inget att skämmas för.
Utan Bergs EM hade Sverige inte varit i semifinal
Utan Molins inspel till Berg hade Sverige aldrig fått till det här drama som är ett av de värsta jag upplevt på en idrottsarena och som Sverige kunde och borde ha vunnit. Läktarna måste byggas om på den här arenan men jag undrar om man inte ska ta och kolla gräsplanen också. Den måste luta. Den här matchen hade två så totalt olika ansikten att planen måste luta kraftigt.
Sverige sade före matchen att de hade tränat på defensiva fasta situationer.
Och så gick de in och lät England leka ”tre hörnor straff”.
Det stod 3-0 efter Englands fyra första hörnor och det kändes som att både fyran och femman kunde komma. För Sverige hade inget mittfält. Stackars Andreas Landgren var helt vilse. Istället för att leta upp tomma ytor och visa att han ville ha bollen tog han alibilöpningar och gömde sig bakom de stora, starka engelska männen som hade det så lätta mot de blyga, försiktiga pojkarna som hade fle namn än Landgren.
50 år efter att stans store hjälte blev tungsviktskung var svenskarna nedslagna. Dunk. Dunk. Dunk. Smällarna hade träffat hårt och svenskarna borde ha varit uträknade men det finns mirakel och ni som igår hade lämnat platt-tv-skärmarna missade ett.
För Sverige reste sig. Det försvar som lämnar en öppen yta åt Marcus Berg måste hål i sina huvuden men det var vad som hände när Molins hittade Berg och det blev 3-1.
Jörgen Lennartsson säger att straffar till 90 procent handlar om det mentala och 10 procent om teknisk skicklighet. Det som hände efter 3-1 har samma procentsatser.
Jag kan inte skriva fina och kloka och fotbollsanalytiska saker om hur svenskarna började tänka rätt och sätta fötter rätt för vad som hände var att Sverige efter 70 minuter började vinna närkamper.
Saknaden efter Pontus Wernbloom hade varit gigantisk men när Emil Johansson och Gustav Svensson inom loppet av några sekunder utan rädsla kastade sig in i lägen och vann boll var det andra kicken Sverige behövde.
Resten var en galen resa som hade allt. Ola Toivonens frispark. Robin Söders klack till Bergs mål. Söder som vänsterback. Söder som närmast invalidiserad vänsterback. Söder stapplandes av planen när benen inte längre bar.
Och så förlängningens sista drama med Bergs nick, Harbuzis skott och Svenssons skott.
Det var början till slutet. Inte bara på den sanslösa dramtiken.
För många spelare är det tack och adjö nu.
För många spelare var det här sista gången de drog av sig en dyngsur landslagströja.