Den som gått med blicken i backen och ryggen böjd genom livet får svårt att räta på sig när arbetslivet är slut.
Den som alltid sparat och gnetat kan ha problem att känna njutningen i att få slösa och frossa och låta det svarta NK-kortet jobba hårt när lyckan vänt.
Den fotbollsspelare som alltid fått höra att det är försvarsplikten framför allt måste undra vad det är frågan om när det är offensivviljan som ifrågasätts.
Därför hade Lars Lagerbäck naturligtvis helt rätt när han inför höstens första landskamp sade så här om Sveriges spel i kvalet:
”Framför allt har vi varit dåliga att fylla på i djupled och att ge våra forwards den hjälp de behöver.”
Men han var inte rätt man att säga det.
Jo, förresten. Han var in i h-e rätt man att säga det för tio, fyra eller i alla fall två år sen. Men under alla dessa år har det spridits en filosofi där hjälpen i första, andra och tredje hand gått från forwards och bakåt. Inte tvärtom. Inte det Lagerbäck nu, i sitt inmålade hörn, pratar om.
I ett fotbollsland där briljanta tvåvägsspelare inte är en bristvara finns inte det här problemet. Den lyxen har inte Lagerbäck haft, det måste man ge honom. Men man måste också konstatera att alla mittfältare han jobbat med – utom en – i första hand bedömts efter hur de klarat defensiven. Ju mer Kim&Anders fokuserat på försvaret, desto mer givna har de blivit i startlaget.
Enda undantaget var Fredrik Ljungberg. Han var just en sån där briljant tvåvägsspelare.
Rasmus Elm är på väg att bli det.
Jag verkar tillhöra de få som tycker att det var orättvist och fel att peta Chippen. Han har ägnat stora delar av sin landslagskarriär åt att gneta på, göra sitt slitjobb och oroligt kolla bakåt och det har kastrerat ett kvalitativt kantalternativ.
Dålig verkningsgrad, tycker Lagerbäck om Wilhelmsson.
Eh … gäller inte det de flesta i det här kvalet?
Om Lagerbäck bara skulle ta ut de spelare som nått upp till sin bästa nivå skulle det vara väldigt tomt på landslagskärran som lyfter mot Budapest på fredag. Om inte Mellberg var beredd att spela själv (man vet ju aldrig) skulle Lagerbäck få lämna wo.
En fotbollstränares personlighet syns ofta i hur han jobbar med laget.
Under Lars Lagerbäcks tio år har han lärt ut en hel del som hans lärjungar i landet bör ta efter.
Noggrannheten. Fokuseringen. Envisheten. Förmågan att inte hetsa upp sig (Anders Svensson är osäker på om Lagerbäck ens kan bli nervös) och att aldrig gnälla på domaren.
Men den gamle läraren är också ett levande bevis för det här med att lära i livet, det naturliga fel som finns hos de flesta av oss. Det man inte är bra på är inte kul att öva på och därför följer aldrig utvecklingen samma kurva som där talangen och intresset från början var som störst.
När jag förra året letade mig bakåt i Lagerbäcks fotspår hittade jag gamla spelare som pratade om hur noga och duktig han var på att organisera lag och bygga försvar. Det där andra intresserade honom inte lika mycket.
Synd.
Det skulle behövts i det här kvalet.
Då skulle vi bland annat ha sluppit det galna 3–5–2-äventyret för ett år sedan. Det var svensk fotbolls version av ”K-G Bergström leker Joe Labero”. Sverige lider fortfarande svårt av att det bara blev en poäng i Albanien. Att Sverige lyckades slå Ungern hemma var samma mirakel som Zlatans bomb i Budapest.
Till sist: De här dagarna kommer att handla om den nya svenska följetongen: Vem ska spela med Zlatan?
Det lär sluta med Elmander. Men. Varför inte fråga Den Store själv?
Lagerbäck säger att det knappast är aktuellt och mitt förslag lär heller inte bli verklighet.
Jag vill se Tobias Hysén bredvid Zlatan Ibrahimovic. Orsak: Hysén är det mest Allbäck-lika truppen har.
Marcus stora framgångar i landslaget kom av att han var den perfekte birollspelaren. Hade han den rollen visste han precis vad det innebar, han tog hand om skrapet stjärnorna lämnade efter sig och gjorde mål av det.
Johan Elmander har varit som bäst i landslaget när han inte haft en klart lysande stjärna över sig. Marcus Berg fick stor hjälp att göra ett bländande U21-EM när Ola Toivonen så bra tog på sig rollen som framspelare.
När Tobias Hysén spelar fotboll talar hans kroppsspråk om att inget är omöjligt, det finns inget att förlora.
Perfekt i en match som behöver, inte måste, vinnas.