Det var som att vakna upp efter en fest.
Morgonen efter straffarna som straffade Sverige måste spelarna ha känt sig lätt groggy och vi andra var fortfarande lite nykära och gick med små spår av leenden i våra ansikten och i våra sinnen fanns minnen av ett j-a party.
Det är så med kärlek och ungdom. Det är lätt att låta sig berusas, förblindas.
Då måste jag tyvärr vara djävulens advokat och kyla ner känslorna lite.
2004 gick Sverige också till semifinal i U21-EM. 2004 borde Sverige också ha vunnit men då blev det också straffar och Sverige föll.
En stor skillnad gör att läget var bättre då:
Det var B-stuk på det Sverige som nådde semifinal. Zlatan Ibrahimovic. Kim Källström. Andreas Isaksson. Alla kunde varit med. Alla var redan så givna i A-landslagstruppen att de inte spelade U21-EM utan laddade för stora EM i Portugal.
I det lag som förlorade på straffar för fem år sedan är Samuel Holmén nu den som är närmast en ordinarie startplats i A-laget. Johan Elmander är tvåa på listan, före Markus Rosenberg. Mikael Dorsin och Fredrik Stenman är andra som fått vara med en hel del.
Ett U21-mästerskap är som textrader av Olle Ljungström.
”Det producerar hopp och kastrerar drömmar ibland.”
För många är sista matchen i ett U21-EM inte bara sista matchen med gänget. Det var också sista gången de är med i ett landslag.Så det är inte mer än tre, fyra spelare från folkets nya, unga landslag som kan räkna med att vara i närheten av ordinarie platser i kommande A-landslag.
Rasmus Elm ligger längst fram i A-lagskön. Marcus Berg kommer också att vara med i många trupper framöver. Ola Toivonen har chans men den skulle vara större om det efter Berg inte hade börjat bli ont om anfallsplatser.Pontus Wernbloom kommer att leva högt på sin inställning och Gustav Svensson är på väg att ta andra stora steget i sin karriär.
Sedan är det mer tveksamt. Emir Bajrami? Möjligen. Mattias Bjärsmyr? Kanske. Emil Johansson? Hoppas. I så fall får Sverige äntligen fram en spelare som liknar Lahm.
Men den stora skillnaden mellan U21 2004 och nu är taktiken och attityden. Då var det långa bollar på Johan, en uppställning som liknade 8-1-1 och ett spel skapat bara för att serva en Johan Elmander i hysterisk form.
Nu vill Sverige mer. Nu öser Sverige in så många mål att folkets kärlek kommer som ett retursvar. Nu vill alla framåt så fort chansen ges och nu spelar U21 precis som A gjorde när det såg som ljusast ut för det laget. Sommaren 2004.
Då och nu bygger Sverige ett spel med ett samlat försvar där bollen ska vinnas tillräckligt högt upp på planen så att den snabba omställningen och den snabba attacken kan skapa en målchans innan motståndarna hunnit förstå vad som håller på att hända.
Så chockade Sverige motståndarna under och tiden kring EM 2004. Så har Sveriges grundspel varit under större delen av U21-EM.
För A-landslaget höll det där tills motståndarna lärt sig läsa Sverige, bli försiktigare i sina attacker, lämna mindre luckor åt svenskarna och när Ljungbergs landslagsmagi började mattas tappade Sverige i kraft.För de framtida landslagen blir utmaningen att kombinera ett kompakt försvar med att bli ännu bättre på att själva styra spelet.
Viljan finns. Men det finns inget val. Allt fler länder siktar på att klara den här kombinationen.
Det finns inget som lovar att Sveriges resultat kommer att bli bättre. Men framtidens landslag lär bli lättare att förälska sig i.