I sommarhysterin kring Zlatan Ibrahimovics flytt staplades stora ord. Det här var inte stort, det var större än störst. Inte fantastiskt, det var super-otroligt-helt-makalöst-magiskt-fantastiskt.
Jag tycker mest att det var modigt.
Från toppen finns bara en väg och den går inte upp.
På toppen klamrar man sig kvar och håller fast i det man har, det man vunnit, för att klara stormarna som kommer.
När en toppklubb börjar halka ner är det alltid en figur som har svårast att komma undan kritikerna. Den största och dyraste nykomlingen.
Resultatmässigt, trendmässigt och fotbollsfilosofiskt har Barcelona kontrollerat toppen ett tag nu och en toppklubb halkar alltid ner. Förr eller senare. Risken är stor att det drabbar Barcelona nu.
Barcelona spelar sin första ligamatch i morgon men Zlatan får sitt giltiga betyg när laget spelat sista matcherna i ligan och Champions League.
När José Mourinho i somras sade vad han tyckte om flytten tackade han för allt Zlatan givit honom och Inter och det var svårt att avgöra om det var beklagande eller bara konstaterande när han sade att Zlatan inte vann fansens kärlek.
Sen berättade Intertränaren om samtalet när han förstod att svensken var förlorad:
– Jag sade till honom att om han vinner Champions League med Barcelona då gör han inget extraordinärt, eftersom katalanerna vunnit två gånger på tre år.
– Jag gillar att göra något extraordinärt, inte vad som är normalt.
Sagt av han som kallar sig The Special One.
Zlatan är speciell.
Det behövs ingen flytt till Barcelona för att påminna om det. Han vann skytteligan i Serie A och var den överlägset största orsaken till att Inter tog ligatiteln och det behövdes inget intresse från Barcelona för att bevisa att han är en av världens bästa anfallare.
Men det hade behövts en Champions League-titel med Inter för att göra något extraordinärt. Zlatan och Inter misslyckades och den store svensken och de flesta svenskarna sade att det var mer lagets fel än hans. Han behövde flytta från laget, sade många. Själv tycker jag att han hade behövt lyfta laget som de bästa ska.
Det här är väl som att svära i La Sagrada Familia men:
Jag tycker fortfarande att det hade varit vackrast, mest rebelliskt och romantiskt om Zlatan stannat i Inter och sagt att han och Mourinho skulle ändra på sakernas förhållande, sätta Inter överst i Europa. Och så hade de kunnat ta emot i första Champions League-matchen och kapa Barcelonas alla passningsvägar och kontra sönder mästarna.
Så speciell är inte Zlatan.
Det hade varit en kurva i karriären och på den karriärvägen finns inte tid för kurvor eller stopp.
Zlatans rastlöshet och Real Madrids sommarparty gjorde att alternativet att stanna aldrig fanns på fotbollskartan. Madrid tvingade Barcelona att gå på offensiven, Madrid gjorde Zlatans dröm sann.
Madrid gjorde att Zlatan Ibrahimovic kunde få ett nytt klubbmärke att kyssa på första dejten med nya fansen. Jag håller på att dra på mig en svår allergi mot spelare som ska kyssa klubbmärket så fort de dragit på sig en ny tröja.
Till och med Barcelonas fans måste haft vissa problem att ta emot kyssen. Alla insåg att handlingen inte bara var en hälsning till Zlatans nya fans, det var ännu mer en passning till de andra. De som finns kvar i Milano, de vars kärlek han aldrig riktigt vann. Kyssen var ett sätt att tala om att den bristande saknaden är ömsesidig.
Jag tvivlar inte på att Zlatan klarar omställningen och anpassningen till Barcelonas spel.
Jag tvivlar inte på att Zlatan klarar att gå från att vara den största, bästa, vackraste stjärnan till att bli ett guldkorn i mängden i ett glimrande lagmaskineri.
Jag tvivlar inte på att Zlatan klarar nya tillvaron där passningarna inte automatiskt går till honom utan där han kan få stå och se på hur pianot spelar utan hans magi.
Jag tvivlar inte heller på att säsongen ändå mest blir Real Madrids.