I Budapest vann Sverige tre poäng och en stor del av den förlorade kärleken från folket. I Valletta väcker Zlatans svar öppna tolkningar om framtiden. Min är: Den här kaptenen har bestämt sig för att ta sitt lag till VM.
Zlatan Ibrahimovic vill ta diskussionen om sin landslagsframtid efter VM. Tanken på att han i värsta fall bara har tre kvalmatcher kvar i landslaget är som en jobbig fråga i vardagen. Man vill helst bara skjuta den ifrån sig, framåt, hoppas att den försvinner av sig själv och under tiden fyller man tiden med ärenden för att lura sig själv med att man är för upptagen för den jobbiga frågan.
Den här frågan måste Lars-Åke Lagrell ta tag i direkt. När Zlatan vill vänta med att diskutera sin landslagsframtid är det lika mycket en signal om att han vill vara med och diskutera landslagets framtid. Om Sverige får en ny förbundskapten vill Zlatan inte säga ja innan han vet vad han säger ja till. Därför tar jag för givet att Lagrell lyssnar till nyckelspelarna i allmänhet och Zlatan i synnerhet när Lagerbäcks efterträdare ska utses.
Men före det vill Zlatan bara tänka på att komma till VM och när det gäller hans karriär, brukar Zlatan se till att han får som han vill. Efter Zlatans andra festkväll i Ungern missade jag Malta. Hade en inbokad rutt Budapest-Stockholm-Helsingfors som bröts på vägen, ett damhaveri hade kommit emellan. Jag missade ”det bästa hotell jag bott på” (rapport från kollega), fick inte känna att ”det är olidligt varmt” (ny rapport) och har inte träffat de senaste dagarnas leende landslag.
Jag har fått vara med om något helt annat. Har fått höra berättelser som inte bara berättar historien om sekunderna när Sverige lyfte från det svartaste kvalträsket. Jag har också fått många, långa, detaljerade beskrivningar om känslokvällen när den svenska publiken började gilla sitt landslag igen.
Jag har hört om hur njutningen över spelet förvandlades till ångest efter kvitteringen och slutligen landade i fullständig extas. Jag träffade folk som var omtumlade och omtöcknade men allra mest glada när de dagen efter försökte förstå vad som hade hänt. Jag har fått berättat hur det skreks på fester, gruppkramades i grabbgäng, barn vrålade från undervåningen när föräldrar gett upp och gått upp. Jag har fått höra hur en kvinna efter målet undrat i köket om festen skulle fortsätta med en treo eller en ny drink, det var svårt att avgöra, det var så mycket svårtydda känslor i kroppen.
Alla har haft sin historia att berätta och här är en i mängden: På Oscarsteatern pågick musikalen My Fair Lady som vilken lördagskväll som helst och i orkesterdiket stod mer än notställ uppställda. Det lyste från bärbara datorer som tog emot sändningen från Budapest.
Hur lät musiken när Rasmus orsakade straffen? Hur lät det när han slog passningen? Kom Zlatans mål mitt i ett planerat crescendo?
Jag har försökt få Oscars-storyn bekräftad från teatern men möttes av beskedet ”att det låter inte sannolikt”. Som om något kändes sannolikt den kvällen? Historierna har haft en sak gemensamt. Känslorna och kärleken handlade inte bara om Målet. Alla de här historierna påminner om att resultatet inte är allt. Känslorna för ett landslag styrs inte bara av segrar i sig. Segrars utseende har lika stor betydelse.
Det var inte bara de där sekunderna när Zlatan Ibrahimovic visade att allt som verkar omöjligt är möjligt. Det var lika mycket laget. Lagets inställning, offensiv, fart, vilja och hunger. Det var Holméns och Safaris vänsterkant, Elmanders eviga löpningar, Kim&Anders komplettering av varandra i mittens rike.
Sånt fick folk att gilla det här laget igen. Det också.
Till sist: Ingen har kunnat glömma den horribla halvleken som inledde matchen mot Malta i våras, Lars Lagerbäck har nu visat glimtar från eländet för att påminna spelarna.
Det är en passande skräckfilm för att skrämma liv i truppen. Ett bra sätt att undvika att Malta 2009 blir ett nytt Tjeckoslovakien 1985. Sverige var på väg till VM då. Så var känslan.
Det blev bara en känsla.