Henrik Larssons skada kan vara det som knäcker Helsingborg i det allsvenska guldracet.
Och det som lyfter landslaget i ödeshösten.
Om Henrik var en i mängden, en som alla andra, om han konkurrerat om en plats i landslaget på lika villkor och med samma krav.
Då hade det inte funnits några problem.
Men när han säger ja kommer Lars Lagerbäck aldrig att säga nej.
Och därför vet Berg, Elmander, Toivonen och Hysén inför matchen som kickar igång landslagshösten: Det är en sak vad de gör mot Finland i morgon och
i septemberkvalen.
Det är ändå inget värt om Henrik Larsson kan och vill komma tillbaka.
Därför är inte onsdagsmatchen mot Finland en välkommen-till-framtiden-stund. Det är ännu ett avsnitt i följetongen i-väntan-på-Larsson.
Det här skulle inte heller varit några problem om Henrik Larsson varit så bra och betydande i blågult som i fornstora dar, men de känns mer och mer som flydda minnen.
Och om Henrik Larsson var en i mängden, en som alla andra, en som spelar där Lagerbäck vill, då skulle läget också vara annorlunda.
Då skulle Henrik Larsson kunna komma tillbaka som en perfekt offensiv innermittfältare. Då skulle han kunna lyfta landslaget en gång till.
Men han vill inte.
Och därför är frågan för alltid död.
Henrik Larsson lämnar självklart en saknad efter sig om han inte kommer tillbaka. Men det har varit värre att se honom på planen och samtidigt sakna den Larsson som en gång fanns.
Då var hans egenskaper:
1) Han öste in mål.
2) Han var en oerhört viktig kugge i landslagets försvarsmodell.
3) Han gjorde andra spelare bättre.
Det första har vi inte sett mycket av på slutet. Det andra kan andra lära sig.
Och det tredje är det som varit en stor del av varumärket Henrik Larsson. Det har byggt på förnuft och känsla. Tajmning och teknik. Lätta skarvningar och smarta passningar.
Vi ser inte så mycket av det heller i landslaget längre och därmed är behovet av en comeback borta.
När allt fokus i laget hamnat på Zlatan Ibrahimovic har Henrik Larsson som alla andra, faktiskt som en i mängden, fått ägna sig åt att försöka fungera som framspelare till Zlatan. Att försöka lyfta andra spelare har försakats.
Vem kan spela med Zlatan? Frågan är den absolut viktigaste för landslaget de närmaste åren.
Vem kan spela denna underordnade roll bäst? Matchen mot Finland kan inte ge besked.
Henrik Larsson var det självklara svaret i teorin. I praktiken var det inte alls lika klockrent.
Samspelet mot Grekland är för klen utdelning.
Henrik Larsson beskrivs ibland som den perfekte ledaren. Den som alltid sätter laget före jaget. Det är tvärtom.
Henrik Larsson beskrivs också som extremt seriös i sina förberedelser. Det stämmer. Men framför allt är han oerhört bestämd med hur hans egna förberedelser ska vara.
Han spelar när han vill, där han vill och efter de villkor han vill. Han har spelat sig till den positionen där hans ord blir andras lag i klubb- och landslag.
I Helsingborg är gräddfilen inga problem. Han är en av seriens bästa, lever ofta upp till förväntningarna.
I landslaget håller han på att sluta sin cirkel men nu är rollerna ombytta.
– Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag får ändå inte spela.
Henrik Larsson på ett landslagshotell i Skottland, oktober 1996.
Henrik var fast i frysboxen. Iskall för journalisterna. Det var bara jag som ville höra hur det var att stå och trampa långt bak i Tommy Svenssons landslagskö.
I en blandning av uppgivenhet och upprördhet var Henrik Larsson öppen med sin frustration.
Åren har gått. Taket har sänkts i fotbollslandslaget. Få berättar öppet om besvikelsen.
Då kan köplatsen ryka.