I början av augusti skrev jag en krönika om att det fick vara nog nu, inga mer landslagscomebacker av Henrik Larsson.
Det vore dags att andra tog plats, tog för sig, tog Sverige till VM.
Nu är vi snart inne i oktober, Sverige ska ner till ett laddat fotbolls- och fylleslag i Köpenhamn och jag tycker fortfarande som då men måste inse att förhållandena har ändrats.
Av den anfallsbredd som tidigare skapat spännande spännvidd i landslagstruppen finns inget kvar. Av de alternativ som såg ut att kunna göra Henke Larssons comeback överflödig finns inte mycket kvar.
Tobias Hysén är skadad igen.
Marcus Berg har gått ner sig i en formsvacka som fick en tysk journalist att efterlysa ett nytt betygsystem i tidningen. Det fanns ingen passande nivå för att beskriva Bergs sorgliga spel i Hamburg.
Johan Elmander fanns inte med när truppen släpptes i går. Om den nya lårskadan gör att han kan skrivas in vet vi inte förrän på måndag. Det låter inget vidare.
För att fylla truppen har Lagerbäck/Andersson tvingats ringa in Markus Rosenberg. Han har nyligen snört på sig skorna efter att ha varit skadad sedan i våras.
Med den här bakgrunden kan jag förstå att Henrik Larsson är tillbaka.
Han ska vara med i truppen. Men han ska inte vara given i laget.
Och vad jag inte kan förstå är att Lagerbäck/Andersson talar om honom som den han en gång var. Nu är han en lysande allsvensk spelare som gör mål för Helsingborg. Nu är han också en spelare som försvinner i landslaget, hamnar i skuggan av Zlatan och bränner målchanser.
20 juni 2006. Då gjorde Henrik Larsson senast ett tävlingsmål för Sverige.
Efter ännu ett tack-och-hej kom ännu en comeback och efter det har det blivit:
Sju tävlingsmatcher, tre i EM och fyra i VM-kvalet.
Och noll mål.
Mot Spanien i EM blev Henke utbytt i 87:e. I övriga sex matcher har han fått spela alla 90 minuter.
För att han – som de säger – gör alla andra så bra?
Tja, jag vet inte. I fyra av de sju matcherna har Sverige inte gjort mål alls. Tittar man på Sveriges EM-mål mot Spanien så vände och vred Zlatan till det på egen hand. Och det andra mot Grekland ramlade Petter Hansson in.
Henrik Larsson har gjort två avgörande insatser framåt sedan han kom tillbaka sommaren 2008. Väggspelet före Zlatan Ibrahimovic mål mot Grekland. Och det mesta av hemmamatchen mot Ungern förra hösten, Henke låg bakom båda svenska målen.
Men när försommaren 2009 var här med svenskt framspel till danskt mål, svensk straffmiss och dansk seger, då var Henrik Larsson lika osynlig som han varit i Portugal i våras.
Henrik Larsson drogs in i suget bakom Zlatan, drogs ner och verkade vilse på planen. I Helsingborg vet Henke att mittfältare och backar söker honom som första uppspelsalternativ. I landslaget vet han att alla letar efter Zlatan.
Det där gör att Henrik Larsson letat efter sin plats när Sverige haft bollen. Som om han ställt samma fråga som resten av fotbolls-Sverige:
Vad ska Zlatan hitta på nu?
Johan Elmander brydde sig inte om att vänta in svaret i Budapest. Johan gick in för att göra sin egen match. Köra sitt eget race. Inte bara bry sig om Zlatans planer. Det gynnade Zlatan.
Johan körde slut på de ungerska backarna och det skulle vara perfekt att ha den kraften och farten i ett svenskt anfall på Parken.
Till sist: Kanske var det sista landslagstruppen Lars Lagerbäck och Roland Andersson tog ut.
Jag kommer i så fall att sakna Roland Anderssons ”tal till mediedrevet”, ibland är det som att det får plats ett universum på de där meterna mellan honom och oss.
I går hade han svårt att förstå alla sågningar efter matchen mot Malta. Hade han bara pratat mer med Anders Svensson efteråt hade han förstått. De två hade kunnat ta ett snack på temat ”såg vi samma match?”
I går sade Andersson också att Sverige inte vann senaste matchen på Parken tack vare han-som-kom-in-på-plan. Det stod ju 3–3 och Sverige hade straff. Alltså vann Sverige, enligt Andersson.
Som om Sverige brukar sätta straffar mot Danmark.