Innan jag glömmer det:
Ni skulle ha varit där:
Ni skulle ha varit på plats och upplevt Djurgårdens vackra kval och lycka och Assyriskas smärtsamma men vackra kval och elände.
Det här var en kvalklassiker som fick mig att skaka av kyla och nerver och då hade jag ändå inget lag att febra för.
Det här var inte som en saga, inte som en film. Det här var slutet på en följetong, ”Djurgårdens Djävulska År”.
Det näst sista avsnittet hade handlat om hur Djurgården klädde ut sig till korplaget BK Kaknäs och drog till Tälje. Till sista avsnittet var riktiga Djurgården tillbaka. Laget som är för bra för att åka ur men som ofta maskerat det så framgångsrikt under året.
I följetongens sista scen är spelarna inne på planen. I strålkastarnas vita ljus tackar de och sjunger de med det tusentals som dröjt sig kvar.
Och ni vet hur det är med långa tv-serier, innan den allra sista scenen kommer återblickarna. Till musik brukar slow motion-bilderna rulla i rutan.
I går, mellan omklädningsrum och tunneln till planen, hördes publikens sång därutifrån och på väg till sista scenen kom spelarna och de gick sakta. En del stapplade fram men de gick med lätta steg. Efter att länge tvingats leva under strecket hade de tagit sig in i en kvalbubbla och kommit ut levande.
Där gick Markus Johannesson först. Lagkaptenen. Han har varit kritiserad, utskälld och petad men han är en krigare och en bild jag aldrig kommer att glömma är när han springer med sin egen lycka och utsträckta armar i några svängar innan han glider ner på knä med knutna nävar. Slutsignalen har gått. Karriären är över. Och Djurgården är kvar i allsvenskan.
Sen kastar sig extatiska fans över honom.
Där gick Andrée Jeglertz. Mannen med säsongens mest sorgsna ögon. Nu hade någon tänt lampan i dem. Mannen som inte bara försökt skapa lugn i kaoset har också försökt lura sig själv att det skulle gå att jobba mitt i det. Och om man bortser (det går nu) från den kollektiva kollapsen i onsdags så lyckades han få stopp på haveriet och få slutet på hösten att se riktigt hyfsat ut.
Och, sist av alla, gick Mattias Jonson. Mannen med den magiska inställningen, spelaren som ger Järnkaminen ett modernt ansikte, målskytten som gav Djurgården ett nytt kontrakt. Han kom med en plåstrad bula i pannan, ett Juha Mieto-skägg på hakan och med ben som burit honom längre än någon kunnat tro.
Det här var Mattias nionde match av lagets 32. Om han inte fått ännu en säsong förstörd av skador och sjukdomar hade Djurgården inte ens behövt kvala. Så betydelsefull är han.
När Djurgården ska göra om och göra rätt är det med en spelare som fyller 36 i januari man måste börja bygga.
Och när Djurgården vrålat, skrålat och skålat klart vet alla att det är nu klubbens stora arbete börjar.
I veckan kan ett ödesmöte avgöra om Djurgården ska få en ny ledning under Tommy Jacobson och nya 25 miljoner kronor. Eller om den sittande styrelsen ska köra vidare.
Oavsett vad det blir är det viktigaste att alla i Djurgården börjar gå åt samma håll igen.
Känns som att jag skrivit det där tusen gånger. Men den här gången handlar det också om att skapa en vision som inte är verklighetsfrämmande. Klubben måste bygga en verksamhet som man tror kan hålla och går att jobba efter mer än ett år.
Minns managerförsöket med Jonevret. Minns Arals övergripande roll och senaste 4–3–3-försöket.
Det var inte idéerna det var fel på. Det var tid och plats och klubb som inte var lämpliga vid tillfällena.
Problemet för Djurgården är att det inte går att göra det klubben gjorde för tio år sedan igen. Varje förädlad talang sticker ännu snabbare. Det går inte bara heller att kolla hur de gör på Kamratgården och göra en blåvit kopia. I Stockholm är konkurrensen större, tålamodet mindre.
Men ändå är det där, med självförsörjningen, alla klubbar i kris måste arbeta hårdast.
Trots att just det arbetet är kostsamt, chansartat och mycket tidskrävande.