– Vi har haft vår fördrink. Förrätten har vi klarat av. Nu håller vi på att käka upp huvudrätten, säger förbundskapten Jörgen Lennartsson.
Det var lite Tommy Söderberg möter Per Morberg i Lennartssons mustiga version av talet till fotbollsnationen.
Han fortsatte:
– Det återstår en del av huvudrätten och sedan också efterrätten med cappuccino och avec.
Vi har fått ett nytt landslag med en ny förbundskapten som – bara lite vinklat – pratar om att England ska käkas upp. Man tackar.
Det är helt rätt inställning för man ska komma ihåg en sak med det här U21-landslaget som vi är många som gått och kärat ner oss i. Än har de inte gjort något som dinosaurierna i Lagerbäcks lag inte klarat av.
Men i kväll kan de vinna en slutspelsmatch, ta sig till final och längre in i landets fotbollshjärtan.
Än så länge har vi fått roliga bekräftelser i EM.
Vi visste att Rasmus Elm egentligen är för bra för sånt här, att Marcus Berg är Elmanders största hot om platsen bredvid Zlatan när ”Henke” går i pension 2018, att Pontus Wernbloom kan tända eldar i snöstormar, att Gustav Svensson kan dammsuga ett defensivt mittfältsområde och att Emil Johansson kan fara fram som en furie längs kanten.
Nu vill jag se ännu mer, för precis som Jörgen Lennartsson känner jag att det finns ännu mer i det här laget.
Nu är tid för hjältar. Tid för nya hjältar att lysa upp det här nya laget.
Jag vill se fler än Berg, Toivonen och Elm kliva fram som matchvinnande spelartyper.
Jag vill se Svensson våga slå fler passningar i djupled.
Jag vill se Mikael Lustig våga slå inläggen tidigare.
Jag vill se Johan Dahlin visa vad han går för och Bjärsmyr och Bengtsson visa att Mellbergs och Majstorovics mittbackstid i A-landslaget snart är förbi och B&B ersätter M&M.
Och jag vill se Emil Johansson våga skjuta, för det är tufft att göra mål och för att Emil kan skjuta som få.
– Jag har skjutit. Två gånger, påpekade Emil. Ett skott har inte landat än, det andra blockades av italienare. Men jag ska sätta en i morgon.
Det var i går han sade det. Minuterna före sista träningen före allvaret. Vi stod i skuggan inne på nya arenan som heter Gamla Ullevi. Den är så festkänslig att ståplatserna ska bort och jag hoppas att publiken i kväll verkligen testar vad det här bygget pallar.
– Du har en spindel där, sade Emil plötsligt och pekade på en ynklig sak som kröp från mitt block upp på mina fingrar.
Hade inte tänkt göra något åt det men jag såg på Emil, det här var allvar. Det var lika bra att skaka bort krypet, Emil andades ut.
– Jag har värsta spindelfobin, sade han.
Men Spindelmannen känner ingen som helst rädsla för England. Det är en match som den här han drömt om. Länge, länge.
Och så är känslan som sprids från framtidens hopp. Här finns ingen fruktan. Bara längtan.
Inför semifinalen mot England pratas mest om två saker.
Varför Sverige inte tränat straffar förrän i går och vem som ska ta Wernblooms roll i mitten.
När det gäller straffarna borde sånt ha klarats av för länge sedan. Att ledartrion vid lunch i går inte hade bestämt om spelarna skulle få veta vilka som är mest aktuella som straffskyttar kändes som ett sjukt eko från EM 2004. Ledarna har haft två och ett halvt år på sig att bestämma rutinen. Under tiden kunde spelare tränat straffar efter träningar.
Saknaden av Pontus Wernbloom kan göra skillnaden mellan finalmåndag och helgledigt. Med Wernbloom i laget vet alla att han inte bangar för att ge och ta första smällarna. Inte de andra och tredje heller.
Jag vill inte att Rasmus Elm fyller Wernblooms svarta hål i mitten. Genier kan behöva utrymme och Rasmus Elm är det här lagets försynta geni, ibland vet han inte ens själv hur han sett passningsvägarna. Han har varit inblandad i fem av nio mål och laget tjänar mest på de ytor han skaffar sig på kanten.
Inför matchen mot Serbien brydde jag mig inte om fina, kloka fotbollsfilosofiska analyser om hur Sverige skulle tänka rätt och sätta fötterna rätt.
Jag bad om en start med kött och blod och kraft och vilja och ben och muskler och hjärta och smärta och ett försvar byggt på anfall och det var precis vad jag fick.
I två raka matcher har Sverige startat modigt, kaxigt, rätt.
Jag vill se det igen.
De här unga vuxna männen ska göra det som en sista ungdomsrevolt mot hur Lagerbäcks lag alltid startar och de ska göra det för att de inte har något att förlora. Bara massor att vinna.
Semifinal var Sveriges mål, så jag frågade Rasmus Elm om det sattes upp nya mål när semifinalen var klar.
– Det där var bara ett delmål, sade han med ett flin.