Det ska inte vara möjligt.
Ursäkta om jag kommer att svära en del i den här krönikan men det ska fanimej inte vara möjligt att vara tillbaka på den här arena, på den här pressläktaren och med skakande händer återigen försöka beskriva:
Ett nytt mirakel.
Ett nytt magiskt mål av Zlatan Ibrahimovic.
Ett nytt bevis för att allt är möjligt i idrottens underbara värld.
Fyra år efter Bomben i Budapest hade Zlatan varit stor och trög och Rasmus Elm hade varit liten och rädd men när allt hopp verkade vara ute, när den givna segern såg ut att bara ha blivit ett orättvist oavgjort resultat då visade Rasmus och Zlatan att man aldrig ska ge upp, aldrig vika ner sig, aldrig tveka i en en-mot-en-situation.
Rasmus slog den underbara djupledsbollen och Zlatan sprang som om det gällde liv och död och ska vi ta ner det här till fotbollsnivå och VM-kval så var det faktiskt precis vad det handlade.
Rasmus slog den underbara passningen och Zlatan forcerade in ett mål som ingen kommer attt glömma.
Åh, vad jag älskar det här gamla slitna, fula, charmiga östatsbygget som i Budapest heter Puskás Ferenc-stadion. När jag skriver släntrar polarna och målskyttarna Zlatan och Olof Mellberg bort mot intervjuhörnan. Svenska fans sjunger Zlatans nanm, han ser nästan blyg ut.
Den här stan är en enda stor byggarbetsplats. Det grävs upp och byggs om och läggs ut nya vägar.
Och just i den här stan började Sverige sent omsider bygga en ny väg mot VM. Resultatet på Parken var perfekt, nu är det bara bygga vidare och köra på. Det kan vara försent för VM men det är inte försent för det Lagerbäck varit bra på att ge under sina år som kapten. Tro och hopp.
Lars Lagerbäck har aldrig tagit svensk fotboll till paradiset, men fem gånger har han tagit landslaget till mästerskap. Och fansen till drömmarnas rike.
Där har det varit stunder av himmel, ögonblick av helvete, men framför allt har svensk publik på plats och i tv-soffor och på sportbarer fått stunder av tro och hopp.
Den här kvällen visade de svenska spelarna en tro på sig själva som var elektrisk och efterlängtad.
Har man ryggen mot väggen kan man känna sig rädd, pressad och ha andnöd. Eller så kan man använda väggen som stöd för att sätta fart framåt och gå till attack.
Det gjorde Sverige.
Det fanns en del skönhetsfläckar men annars kan Sveriges första halvlek beskrivas med ett ord:
Briljant.
Och det tände frågor: Varför har vi behövt vänta så länge på att få se ett svensk anfallspel som det här? Eller var det bara Ungern som var blekt?
Sverige vällde fram i våg efter våg, det var spelare som fyllde på, som bytte platser, som tryckte ner ungrare i underjorden.
Stundtals var det spel mot ett mål men det blev bara ett mål. Det kom av Kung Mellberg.
Bakåt hade Micke Nilsson problem med Balázs Dzsudzsák men när sjuan en gång kommit runt såg han något gult komma farande i ögonvrån, han såg sitt liv passera revy. Sen kom Mellberg med sin brytning.
Jag vet inte hur mycket Johan Elmander sprang men om Paul Balsom satt på honom en stegräknare skulle Johan bränt sönder den redan första kvarten.
Och det fortsatte lika lysande i andra halvlek.
Det var vårdade, kyliga uppspel, bra värdering av lägena. Det var imponerande att ett lag som var så pressat och stressat i tabellen kunde spela så avstressat på planen.
Svensson satte inte en försvarsfot fel, Holmén gjorde allt utom mål och Källström hade den kyla som överambitionen ofta dödat tidigare, Safari var modig och smart.
Men det fanns ett fel som höll på att förstöra allt. Sverige gjorde inga mål. Lagerbäck kan snacka om Trinidad och Tobago, det här var värre.
Och de två spelare som jag trott och hoppats mest på tillhörde de som hade det jobbigast.
Det var bara en spelare som såg rädd och ängslig och för att prata dennerbyska verkade tagen av stundens allvar. Det var Rasmus Elm. Straffmannen Rasmus.
Och det var en spelare som såg stor och tung och trög ut och det var Zlatan Ibrahimovic.
Men vid slutet av dagen:
Vem f-n bryr sig?