AIK har en trippel på gång.
SM-guld.
Cupguld.
Och Djurgården och Hammarby ner i gruvan, ner i superettans mediala passningsskugga.
Det sista är sånt som AIK-are säger att de vill ha när de är i grupp, på bloggar, på forum och i tifon i ödesderbyn. Det är sånt de sjunger att de drömmer om i slutet av ett derby när AIK fått fotboll att se ut som världens roligaste och enklaste lek, slutet av en kväll när Djurgården fick fotboll att verka vara ett sanslöst svårt spel.
Det här var råttans förnedrande lek med Djurgården.
Norra Stå täcktes av en målning som såg ut att visa hur en gnagare i liemannens dräkt lägger Djurgården sex fot under. Roligt? För vissa. Ärligt, innerst inne? Knappast.
När skadeglädjen lagt sig vet alla AIK-are att det värsta som kan hända klubben är om laget bara har BP med sig från Stockholm in i nästa års allsvenska. Ett år när laget jagar guld och ändå har svårt att få rätt färg på siffrorna vore det en ekonomisk rysare att bli av med sina småsyskon. Även om derbyn inte drar som nyss är det en marknadsmässig mardröm att ersätta Djurgården och Hammarby med Mjällby och Åtvid.
Och dessutom. Om Djurgårn och Bajen åker ur, vad säger att de kommer tillbaka?
”Bye, bye lillebror” stod på en skynke, men vem vill säga adjö för gott till ett småsyskon? Ett sånt vill man ha för att leka med, besegra, lura, finta upp på läktaren. Om syskonet försvinner uppstår en saknad som inte går att ersätta. Bortkomna småkusiner från landet räcker inte långt.
2009 har varit de många livlinornas allsvenska, de missade möjligheternas serie.
Bottenlagen har ständigt fått nya chanser de inte förtjänat. Tycker ni att Djurgården var risiga i derbyt. Det var ingenting mot Hammarby i Malmö. Bajen spelar som ett mediokert lag i superettan och kan ändå vara allsvenskt 2010.
Och topplagen har inte klarat att rycka när luckan till klungan blottats.
Men till slut, i slutet av september, på dagen när AIK:s hedersordförande hade namnsdag, då spelade plötsligt ett topplag som ett mästarlag i en match när det behövdes, när det förväntades.
Djurgården var inte mycket värre än vanligt.
Men AIK-spelarna, de var överallt.
Dulee Johnson hade sovit bort sitt derby, men AIK spelade så bra att Djurgården verkade tro att derbyt började åtta. Laget var inte med i matchen.
I lördags strosade Daniel Tjernström omkring i mataffären vid DN-skrapan med en korg i handen. Kikade, funderade, valde. Hur lugnt som helst.
När han igår ersatte Dulee var han likadan. Han kikade var passningsvägarna fanns, funderade på alternativ och valde. Han var hela tiden hur lugn som helst och han spred kraft och trygghet omkring sig.
Som en golfspelare stod han och drog långa drives. De landade inte alltid perfekt hos Flávio eller Kayongo-Mutumba, men det spelade ingen roll. De spelarna behöver inte perfekta passningar, de kan skapa mycket av lite.
Medan politikerna kör vilse i tjafset om hur det ska bli med ringleder och förbifarter här i krokarna fixade Martin Kayongo-Mutumba en egen ringled runt stackars Jan Tauer. Det var Martins version av Avfart Stockholm. Efter 37 minuter befriades Tauer av plågan och byttes ut på samma sätt som Barcelonas Winston Bogarde plockades bort när Nebojsa Novakovic snurrat all sans ur stackarn på samma planhalva för tio år sedan.
AIK var bättre som lag, bättre som individer. AIK var mer kreativa med boll och tuffare utan. Använde ytor, krympte ytor, dominerade och lik förbannat stod det bara 1–0 i halvtid och är det något AIK ska känna oro för inför resten av guldspurten är det att första halvlekens fotbollsgodis höll på att skapa förstoppning.
Den här matchen skulle legat sex fot under långt innan Flávio chippade in tvåan.
Å andra sidan:
Kan man ställa över en kille som försover sig, släppa väckarklockan Dulee (garanterad väckning utlovas) och kasta in ”Tjerna” som en mittfältsmotor så visar AIK att det både finns affärsidéer i klubben och bredd i truppen. Sånt kan vara avgörande. I vår och i höst.