Sveriges VM-kval är en blandning av gammalt och nytt.
Sverige vet hur man slår Ungern, har svårt att vinna mot Danmark och kan göra bra försvarsmatcher mot lag som ska vara bättre.
Sånt är sen gammalt.
Det nya är ingen rolig trend.
Sverige har fått svårt att plocka lätta trepoängare mot lag som är klart sämre rankat. Såna vi kallar blåbär. Det var en eländig start mot Malta i våras, det här var ännu värre och när kvalet inleddes blev det inte ens seger mot Albanien.
Därför är jag mer rädd för kvalmatchen 14 oktober än den fyra dagar tidigare. Mot Danmark vet vi vad vi får, mot Albanien fruktar jag det okända.
Mot Danmark blir det derby, känslor, kamp, och det kommer att vara så mycket energi i omlopp att Barsebäcks alla alarm kommer att tjuta.
Albanien blir en dagarna-efter-match. Med gigantisk risk för baksmälla är det Sverige som ska styra, som ska föra. Som bara ska vinna.
Min Goda Granne (han som inte vågar se Sverige spela, ni vet) avskyr såna. De är värst. Igår insåg jag vad han menade. Jag satt i en tv-soffa och vred och våndades som om det var Tre Kronor som mötte Vitryssland i hockey.
Sverige var på väg att gå från heroes to zeroes. Malta (som inte gjort ett mål i kvalet) var på väg att förvandlas från nollor till hjältar.
De svenska mångmiljonärerna såg ut att fastna, snubbla, göra bort sig mot lärare, dataprogrammerare, egna företagare och en posttjänsteman.
Det var han – posttjänstemannen – som gjorde det ingen svensk klarade. The Mailman levererade Marcus passning in i Maltas mål. Tack, Ian Azzopardi. Den satt Berg-säkert.
I en match där så mycket gjordes fel blev det ändå rätt.
I ett kval där så mycket gått snett är Sverige ändå på rätt väg och det fanns trots allt elände viktiga saker att glädjas åt.
Det blev tre poäng. Det blev inga skador. Det blev inga avstängningar.
Och – Sverige styr fortfarande sitt fortsatta kvalöde.
Resten var inget att skriva hem om från den där steniga ön.
Sverige fick ett mirakel med en mage i lördags. Nu fick jag dåliga vibrationer i magen tidigt.
Landslaget hade rest från undret i Ungern och mentalt vet jag inte var laget var, det var i alla fall inte på Malta.
Sverige skapade inget första halvlek. Inte en målchans. Nada.
Det är svårt att dansa tango med ett lik.
Det är inte lätt att köra konstsim ihop med en livräddningsdocka.
Och det blir lätt problem när man spelar fotboll mot ett lag som inte spelar.
Malta har sån fantastisk bredd på sin fotbollstopp att nya förbundskaptenen hade haft råd att plocka bort sju av elva spelare som startade VM-kvalmatchen i juni. Malta startade mer försiktigt nu, var ännu mer tillbakadraget och Sverige hade ännu svårare att sätta sin tempoprägel på matchen.
Laget hade drabbats en av mental blackout. Den nya svenska folksjukdomen drabbat laget, den där att det alltid är någon annans fel. Alla väntade på att någon annan skulle sätta fart, börja jobba, ta tag i händelserna.
I Sverige hade vi haft en underbar dag, de sade att det var sommarens sista. Vi fick den till skänks, när det borde ha varit för sent.
Sveriges herrlag hade fått en ny stor chans att ta sig till ännu en mästerskapssommar.
Nästan till skänks, nästan för sent.
Mot Malta var det för lite rörlighet, för lite vilja, för lite kantspel, för lite fysik, för många trötta muskler, för få rappa fötter, för få byten och alldeles för dåligt passningstempo.
Elmander och Holmén var (helt naturligt) slitna efter sin totalfotboll i lördags, Rasmus Elm var blyg och vilsen nu också och när ljuset återigen börjar stiga över vänstersidan är det oroväckande oroligt på högerkanten. Micke Nilsson satte återigen sig själv och sina medspelare i onödigt svåra situationer.
Men han och alla fick den hjälp och poäng som krävdes och behövdes.