Djurgården kunde bara få till ett skott på mål och ändå fick laget en poäng. AIK kunde inte göra mål själv och ändå var laget en mållinjesrensning på stopptid från att få alla tre poäng.
Matchen visade att Djurgården är för bra för att hålla till kring strecken i botten och att AIK är för svagt för att höra hemma i toppen. Jag kan inte minnas att jag sett laget i svarta tröjor göra ett så blekt derby. Det tryck fansen skapade på läktarna var laget på planen inte i närheten av att få till – förrän i matchens sista minuter.
Sista hemmaderbyt på Råsunda och i 88 minuter var hemmalagets huvudfigur derbyspöket. Det påminde om att AIK inte slagit Djurgården sedan hösten 2009, att AIK bara hade gjort sex mål på årets sju första matcher. Då skickade Djurgårdens Marc Pedersen in AIK-kvitteringen och gjorde en high five med spöket.
Första halvleken visade vad de här lagen stått för våren 2012.
Det är typiskt AIK att skapa lite och ändå inte vara hotade.
Det är typiskt Djurgården att spela fint och ändå inte få något för det.
Spelet fick varenda tv-tittare att chockdopa kroppen med koffein. Vi som var på plats drogs länge med av läktardraget men chansen Djurgårdens Joona Toivio bjudit på och räddat själv kändes efter ett tag antik och unik.
Att AIK gör så få mål är konsekvensen av grundproblemen. Med kantiga krigarna Danielsson/Åhman Persson i mitten blir konstruktiviteten lidande och trycket tränare Alm önskade sig se skulle kunna bli verklighet om inte de spelarna så ofta var så långt från motståndarnas straffområde.
Djurgårdens Sjölund och Hämäläinen är helt andra spelare som skapar ett helt annat mittfältsspel centralt, men det blev inte många fler chanser för det. Respekten för den svartgula försvarsmuren var alldeles för stor.
När Djurgårdens superinhoppare Petter Gustafsson tolv minuter in i andra halvlek drev bollen in i banan och sköt hittade han lätt en spricka i muren och AIK var för första gången i underläge under 2012.
Men AIK är omöjligt att slå och det gick inte nu heller. Det där är ett klassiskt svartgult guldrecept men det går inte att kryssa sig till guld. Ett gulsvart lag håller på att segla iväg i toppen och om AIK ska haka på krävs segrar och för det krävs mer konstruktivitet och kontinuitet i anfallsspelet och där är inte AIK än.
Derbyna på Råsunda har varit kärlek och hat, känslor och kaos. Det har varit mycket djävulskap här inne och till och från arenan. Men framför allt har det varit många magiska matcher med AIK, Djurgården och Hammarby inblandat.
Vi ska aldrig glömma att det var här den sanslösa fotbollsvågen skapades, växte och sköljde ut i landet i slutet av 90-talet. Och det var fansen, de bespottade, som skapade vågen. Inga klubbledare, inga förbund, inga medier, inga spelare.
Det är mycket möjligt att det var strul och stök på stan i går, men inne på arenan var det sällsynt stillsamt bland de 27.112 åskådarna.
Inga bengaler eller knallskott före avspark och på planen – inga smällar.
De var riktigt bra tryck på läktarna men dagisstämning på planen. Gjorde jag illa dig? Sorry, brorsan. Så vänligt var sista derbyt på Råsunda med AIK som hemmalag.