Landslaget har sin egen ovisshet som känns så isande att jag känner skadeglädje för vad som väntar alla bortskämda fjunisar som aldrig förstått vad svensk fotboll just upplevt.
Lars Lagerbäck har varit tron, hoppets och drömmarnas man för svensk idrott.
Han har tagit landslaget till ställen där det varit hur tillåtet som helst att hoppas och drömma utan att egentligen tro.
Inför sista dagen på jobbet fanns nästan ingen tro, knappt något hopp och de enda drömmarna handlade om maltesiska mirakel.
Till slut fanns inget av det kvar.
Sista matchen med gänget var över på planen där hans favorit Fredrik Ljungberg mot England en septemberkväll för länge sedan visat att där fanns ett landslag som snabbt förälskat sig i kvalspel.
Solnakvällen var bitande igår. Frosten hade planer på att försöka lägga sig över gräset där Lagerbäck stått så många timmar med ena handen i fickan medan den andra i en böjd rörelse skickat ut träningsinstruktioner.
Lars Lagerbäck borde ha fått gå ut i den där fyrkanten en sista gång och ta farväl av den publik som haft så blandade känslor för honom. Men jobbet kom emellen. En lång tv-intervju skulle göras. När han och Roland Andersson gick ner till klacken hade de flesta gått hem.
De missade när Lagerbäck uppmanades att dansa. De missade när Lagerbäck dansade för första och sista gången på Råsunda.
Han lämnade inte festen när den var som bäst. Å - andra sidan:
Lars Lagerbäck har alltid varit bättre på att fixa fester än att skapa drag där.
Det kan dröja långt till nästa fest och hans insats, hans namn kommer att växa för varje kvalmisslyckande.
Nu fruktar jag en ny istid för landslaget och det enda positiva med det är att de bortskämda generationerna kanske äntligen kan uppskatta och förstå vad de fått vara med om när Sverige spelat fem raka fotbollsmästerskap.
Jag är född 1968. Jag har blivit provocerad av att höra figurer som inte ens fått skägg gäspa ett:
-Aaaahhhh, jag bryr mig inte om landslaget. Jag bryr mig mer om AIK/Hammarby/Djurgårn.
De vet inget om hur det är att ligga och lyssna (Direktsändning på tv? Skojar ni? Era föräldrar får förklara vad eftersändning var) när skotske Strachan lyfter bollen över Ronnie Hellström och sänker Sverige.
De vet inget om smärtan i att se Janne Möller kravla omkring i gräset när Israel ordnar 1-1 på Råsunda i samma kvalserie.
De vet inget om hur förnedrande det var att se små snabba portugiser springa sönder stora stabbiga svenska backar och de vet inget om hur det är att sjunga och dansa på gatorna i Solna och några dagar senare se Robert Prytz sitta och grina vid en radio.
Argentina 1978 var ”mitt” VM. Sedan följde tolv år av kval och helvete och svensk fiaskon
innan Sverige tog sig till VM.
Bara för att där göra ett fiasko Lagerbäck aldrig varit i närheten av. Costa Rica. Sverige tog inte en poäng och åkte ut mot Costa Jävla Rica.
Jag önskar inte att någon fotbollsgalen pojke eller flicka på väg in i tonårslandet får uppleva
det jag fick vara med om. Men jag fruktar att det blir så.
Någon som kan göra något för att minska risken för det? Förutom Lagrell, Zlatan och Mr X?
Ja, politikerna som igår anklagades för den kalla handens politik.
När Reinfeldt blivit statsminister lovade han att hjälpa idrotten att få stora mästerskap hit.
Det är läge att leva upp till det. Han kan börja med den EM-ansökan Sverige har på gång.
EM i Sverige 1992 visade sig senare vara en viktig bit i Lars Lagerbäcks stora framgångspussel.
Till sist: I sitt sista svar som förbundskapten släppte Lagerbäck ett avslöjande om sin närmaste framtid. Idag åker han upp till kansliet för att lämna in sin körjournal. Han hade visst glömt det.
Strax efter elva var presskonferensen slut. Det hade inte varit några stora ord, inga stora känslor. Allt hade varit som vanligt och när han reste sig och gick var tolv förbundskaptensår över.