Bränt barn skyr inte elden. Trots alla titlar, utmärkelser, hyllningar, framgångar. Minsta kritik, ifrågasättande, burop sätter sig. Bränner ett sår i själen som Zlatan vägrar att låta läka hur som helst. Långsint? Skojar ni? Om det är bra för hans karriär? Absolut.
Den där känslan att jag-ska-visa-alla-jävlar är ett drivmedel som är ovärderligt. Den sätter också Zlatan i situationer som kan verka onödiga och onödigt svåra. Han letar upp problem och besegrar dem, det verkar bara öka hans upplevelse och han funderar inte på den energiförbrukning det kan kosta.
Han var ju redan köpt av Barcelona, laget hade redan lottats mot Inter.
Räckte det inte så? Inte direkt.
Han kände att det var läge att hetta upp matchpulsen ytterligare. Så han drog igång ett litet krig nere i sandlådan med sin version av ”Inter vinner bara titlar när jag är där”. Varför? För att det självklart var så i hans värld.
De verbala kroppsfinterna har pågått från landslagssamlingen i Stockholm till sista presskonferensen inför Champions League-premiären.
Å ena sidan är Barcelona ett bättre lag än Inter. Å andra sidan säger han att Inter är bättre än tidigare. Och framför allt: Spelarna är bättre i Barcelona än i Inter.
På planen är det samma sak. Under säsongsstarten har han visat att han kan dyknicka, maga, tåa bollen i mål. Men han har också vid flera lägen visat att han ännu mindre nöjer sig med att ta emot bollen och rycka ifrån sin gubbe. Sånt kan alla göra. Sånt sätter inga spår hos nuvarande och kommande motståndarbackar.
Zlatan vill fånga in motståndarna, dra in dem i sitt närområde. Han rätar upp kroppen, drar till sig bollen, låter den vila vid fötterna. En motståndare räcker inte. Han vill vänta in en till, allra helst ännu en. Sen ska finterna och rycket komma.
Han är i Barcelona som Maradona, han börjar uppträda mer och mer som Maradona. Ni kan den klassiska bilden när Argentina möter Belgien. Diego Armando har bollen ute till höger. Mellan honom och målet står en bunt belgare. En, två, tre … sex stycken. Alla med blicken mot Maradona. Alla på helspänn. Alla rädda för att bli bortgjorda. Alla osäkra på vad de ska göra, vad Maradona ska göra, vad som ska hända.
Maradona är i numerärt underläge men äger situationen. Det är dit Zlatan vill. När Zlatan misslyckas med det där spelet ser han ut som en koloss på ballerinafötter. Lyckas han framstår han som ett geni.
På andra sidan gränsen finns galenskapen och Emmanuel Adebayor pendlade i gränslandet när han i helgen mötte Arsenal med sitt nya Manchester City. Känslobanden mellan Adebayor och Arsenals fans var redan rejält risiga.
Sedan började matchen där han …
1) …stämplade Robin van Persie...
2) …gjorde mål...
3) …sprang över hela planen för att fira målet framför Arsenals fans.
Zlatan är för mogen för att hålla på med ettan. Tvåan kommer säkert i kväll. Trean, då? Kommer Zlatan att fira ett mål så där när han kommer tillbaka till San Siro? Eller ska han bara samla spelarna till sig i en kram som får Barça att se ut som Zlatan och de sju dvärgarna?
Man vet aldrig med Zlatan.
Peter Forsberg är en annan man aldrig varit säker på. Jag har jämfört Foppa och Zlatan tidigare och i veckan studsade jag till för ett uttalande av Foppa. Han talade om hur jobbigt nervös han varit inför viktiga matcher.
”Det är jättesvårt att sova natten före. Det släpper egentligen inte förrän matchen börjar. Det värsta som finns är att vara i omklädningsrummet. Man dricker och får gå på toan, det bara rinner ur en.”
Jag har aldrig hört Zlatan prata om nerver och jag kan inte tänka mig att han är nervös i kväll heller, han skulle i alla fall aldrig visa det. När han står i spelargången är han bara förtjust i situationen och troligen fortfarande förbannad på de delar av Inters fans som inte gav honom sin kärlek. De väntar därute.
Samtidigt vet han. Det här är bara en match. Den är speciell men ändå bara en match.
Hans jobb i nya klubben är mycket större än att bara göra mål och vinna en match mot sin gamla.