"Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, heja,heja,heja!!!", hörs från den väluppfostrade publiken på Råsunda.

De bägge lagkaptenerna Nils Liedholm och Hilderaldo Luis Bellini sköter slantsinglingen.

Matchen är i gång. Hade förväntat mig lagom tempo, med tanke på att de svenska spelmotorerna Gunnar Gren och Nils Liedholm spelar världsfotboll på övertid, de skall fylla 36 respektive 38 år senare på hösten.

Men Sverige trampar gasen i botten direkt. Gunnar Gren är överallt under de första fem minuterna, slår inte bort en enda passning. Och utdelningen kommer.

I den fjärde minuten skickar Reino Börjesson iväg en boll på djupet till Agne Simonsson som sökt sig ut på högerkanten. Simonsson hittar Nils Liedholm inne i planen, strax utanför straffområdet. "Lidas" drar först Bellini, sedan Orlando, innan han behärskat rullar in 1-0 tätt intill Gilmars högra stolpe.

De nära 50 000 åskådarna får till ett avgrundsvrål. Sverige leder VM-finalen!

Men det är en fem minuter lång lycka. Sedan skickar trollgubben Garrincha ut svenska vänsterbacken Sven Axbom på en första åktur. Reino Börjesson står och sover bakom Vava som enkelt kan möta det låga inlägget och trycka in kvitteringen.

Minuten efter drar blott 17-årige Pelé på från 25 meter med väns­tern, en halvvolley som tar insidan stolpen och studsar ut bakom ryggen på Kalle Svensson.

Nu tar Brasilien över matchen. Metodiskt försvarsspel tar udden av Liedholm och Gren som hamnar allt längre ner i planen. Högerbacken Djalma Santos ser till att Lennart "Nacka" Skoglund aldrig kommer in i matchen. Kurt Hamrin på den andra kanten försöker utmana Nilton Santos, men kommer aldrig loss. Agne Simonsson i centerposition får i princip inga bollar att jobba med.

Att 2-1 kommer är logiskt. På nytt är det Garrincha som skickar Axbom på en åktur. Bollen in i straffområdet till Vava, som smugit in mellan Orvar Bergmark och Bengt "Julle" Gustavsson. Kalle Svensson i målet är chanslös.

Brasilien fortsätter att dominera. Spelmotorn Didi styr och ställer efter behag. Vänsteryttern Mario Zagallo och Garrincha på den andra kanten ser till att hålla spelbredden och därmed sätta press på främst Axbom, men även på centerhalven "Julle" Gustavsson som kommer på mellanhand några gånger.

Andra halvlek är tio minuter gammal när Pelé visar sin kvickhet. Sigge Parling hamnar fel i position när Pelé möter ett inlägg. Pelé lyfter sedan bollen över "Julle" Gustavsson och springer runt innan han skjuter lågt, förbi Kalle Svensson. 3-1 för Brasilien och matchen känns mer eller mindre körd.

Sverige har inget motmedel. Gren och Liedholm spelar mest gåfotboll och hoppas att någon långboll ska hitta fram till Simonsson eller Hamrin. Reino Börjesson verkar inte ha någon aning om vilken position han ska ta. "Nacka" Skoglund finns nu bara med i matchprogrammet.

4-1 gör Zagallo i den 68:e minuten. Han snappar åt sig en andraboll sedan Börjesson sjabblat, och prickskjuter förbi Kalle Svensson.

Några minuter senare ska Brasilien ha straff sedan "Julle" Gustavsson fult fällt Garrincha två meter in i straffområdet. Men den franske domaren Guigue flyttar tillbaka bollen och dömer frispark, en decimeter utanför straffområdet.

Med tio minuter kvar hittar Liedholm äntligen rätt med en lång passning. Bollen skär som en kniv förbi fyra brasilianare och når Simonsson som helt naken kan placera in 4-2.

Strax därefter ny straffsituation, Hamrin trycks ner av Bellini. Men domaren tar givetvis ingen notis.

I stället kan Pelé stänga matchen genom att nicka in 5-2 i slutsekunderna. Didi hittar Zagallo med en klackspark, som hittar Pelés panna. Ingen i det svenska mittförsvaret var hemma.

Brasiliens seger är ytterst rättvis. Sverige dominerar i fem minuter, Brasilien i åttiofem.
Den svenska taktiken, inledningsvis 2-3-5, med lågt förvarsspel, höll inte mot en motståndare som är tekniskt och taktiskt överlägsen.

Den brasilianska 4-2-4-taktiken gled enkelt över i något som mer liknade 2-4-4 i och med att ytterbackarna Djalma Santos och Nilton Santos fick fria korridorer och enkelt kunde kliva upp högt i planen.

Och varför fick de fritt fram? Jo, Reino Börjesson hittade som sagt inte rätt position. Han var satt att bevaka Didi, nu kom även Nilton Santos in i ytan, och då tappade han båda två.

Sigge Parling fick ägna tid åt att hjälpa Axbom som inte klarade Garrincha på egen hand. Dessutom jobbade "Nacka" aldrig hem när Djalma Santos gick offensivt, vilket satte ytterligare press på Axbom.

När sedan Gren och Liedholm hamnade i knät på försvaret mot slutet så existerade inget som kan benämnas mittfältsspel. Hamrin och Simonsson fick jaga på långa chansbollar. "Nacka" agerade mest åskådare.

Till slut såg den svenska taktiken ut som 5-2-2-1 med Simonsson ensam på topp och Hamrin och Skoglund strax bakom.

Försvarsmässigt lyckades Axbom aldrig lista ut Garrinchas nästa drag. "Julle" Gustavsson slet i mittförsvaret men kom på mellanhand ibland när det gick för fort.

Högerbacken Orvar Bergmark och vänsterhalven/mittbacken Sigge Parling var tillsammans med Simonsson och Liedholm den främsta utespelaren.

Parling spelade följsamt, enda missen var att han tappade Pelé vid 3-1. Bergmark hade en svår motståndare i Zagallo men spelade resolut och vågade även kliva upp i planen.

Kalle Svensson släppte in fem mål. Det enda som inte såg otagbart ut var Zagallos 4-1.

Anfallsmässigt hade Sverige hundraprocentig utdelning. Bellini och Orlando dirigerade annars det brasilianska försvarsspelet suveränt.

Brasilien var värdiga mästare. Men 5-2 kanske var i överkant, trots stort spelövertag. För det var inte så att Kalle Svensson pepprades med skott. Utöver målen hade Brasilien en stolpträff och totalt sex skott på mål. De flesta avsluten gick utanför. Och det var inte så att Garrincha ideligen snurrade Axbom, men han gjorde det tillräckligt många gånger.

1958 spelade man utan avbytare. Därför fick Axbom, Börjesson och Skoglund spela hela matchen. Det hade de aldrig fått göra 2008.

Tempot? Världsklass 1958 är definitivt inte världsklass 50 år senare. Sett över hela matchen gick det alldeles för sakta, jämfört med vad lag som Arsenal, Chelsea, Liverpool, Manchester United, Barcelona, Inter med flera skämmer bort oss med i dag. Det kladdades för mycket med bollen.

Taktiken? Har givetvis också utvecklats. 2-3-5 eller 4-2-4 vore katastrof i dag.

Spelet? Stor individuell skicklighet, framför allt i det brasilianska laget. Liedholm och Gren har en spelförståelse och ett passningsspel som sannolikt kan göra många avundsjuka även 50 senare. Bergmark ger antydan om ett modernt ytterbacksspel.