"Italienarna? Dem tar man inte på allvar. De är lustiga ("ils sont amusants")". Jag ska inte säga vem och var och när, men det var en fransman med viss tyngd som gav mig denna sammanfattning av franska attityder till Italien och italienare, och den säger något om förhållandet mellan de två länder som på söndagen möts i VM-final.
Det är ändå två länder med väldigt mycket gemensamt som gör upp om titeln. Två europeiska Medelhavsgrannar, båda medlemmar av EU, Nato och den exklusiva rikemansklubben G8. De är nästan lika stora - Frankrike har 60 miljoner invånare, Italien 57 miljoner. De har samma valuta, euron.
Båda länderna producerar vin och är berömda för sin kokkonst liksom för sitt mode. Frankrike har Chanel, Dior och Balenciaga, Italien har Armani, Versace och Prada.
Men förhållandet mellan de båda grannarna är inte särskilt intensivt. Frankrikes passionerade grannrelation är den med Tyskland - ett stormigt förhållande av kriser krig och slutlig, försoning. Men Italien? Njaa...
En gång i tiden var det Italien som hade övertaget. Italienska stadsstater som Venedig, Florens och Genua var stormakter inom handel, konst och vetenskap medan Frankrike ännu harvade med hundraårskriget mot England.
När italienskan Katarina av Medici på 1500-talet kom till Frankrike som drottning blev hon så förfärad över den låga nivån på fransk kokkonst att hon importerade egna italienska kockar för att lära fransmännen laga mat. Därmed lades grunden till det franska köket.
Men när Frankrike på 1600-talet växte fram som europeisk stormakt hade Italien blivit ett bakvatten. Ett splittrat land som tidens stormakter slet i och skickade in arméer i ibland. Frankrike nappade åt sig Korsika på 1700-talet och Nizza (Nice) på 1800-talet. Där grundlades kanske ett visst franskt överlägsenhetskomplex.
Och många skillnader har bestått under tiden efter andra världskriget. Frankrike styrdes på 60-talet av en stark president, general de Gaulle, vars politiska rörelse militant stod för att kyrkan ska vara skild från staten. Italien styrdes samtidigt av en snabbt växlande kavalkad av svaga regeringar som dock alltid dominerades av kristdemokrater med nära band till katolska kyrkan.
Frankrike är starkt centralstyrt och fransmännen väntar sig mycket av staten, som traditionellt gärna ingripit i ekonomin. Italienarna har lägre förväntningar på sin svagare statsmakt som inte styrt och ställt så mycket i ekonomin.
Nu har ju båda länderna ekonomiska problem. Men Frankrike är fortfarande den gamla stormakten, som lätt blir nedlåtande mot grannen på andra sidan Alperna. Fast italienarna verkar inte ha något speciellt behov att hävda sig mot Frankrike. (Till skillnad från schweizarna, fransk press är bestört över Frankrikehatet som fotbolls-VM utlöst i Schweiz.)
Och vi får väl se på söndagen vilka som är "amusants".