Libyen är inte ensamt om att nå framgångar på fotbollsplanen, trots politiska omvälvningar på hemmaplan. Tunisien, där den arabiska våren tog sin början i december 2010, har kvalificerat sig.
Sudan har levt med konflikt och fått se det nya landet Sydsudan utropa självständighet. Men fotbollen har rullat på, bättre än den brukar göra. Sudan finns också på plats i slutspelet och möter Elfenbenskusten i morgon.
Kan det rentav vara så att politisk oro och fotbollsmässig framgång går hand i hand? Det tycks faktiskt så, i vart fall i Nordafrika.
Forskaren Matthew Barrett har undersökt saken och konstaterar i en artikel på soccerlens.com att de nordafrikanska lagen, bortsett från Egypten, alla förbättrat sina resultat sett till snittpoäng.
– När allt går illa omkring en blir det viktiga att prestera för sina närmaste kolleger och lagkamrater, menar han.
– Alla dessa fotbollsspelare som upplevde dessa uppbrott och denna osäkerhet har förmodligen svetsats samman ordentligt. Och om man ser till statistiken så har det påverkat deras spel. De har samlat sig, och de har gjort det väldigt bra, fortsätter Barrett.
Egypten är undantaget som bekräftar regeln. Landet är en regional stormakt i fotboll och har tre raka segrar i afrikanska mästerskapen, sju titlar totalt och har deltagit i varje slutspel sedan 1982. I år gick det emellertid inte. Egypten kom sist i den kvalgrupp som vanns av Niger. Titelförsvararna får därmed stanna hemma.
Det är egyptierna inte ensamma om. Kamerun misslyckades i kvalet. Togo var först avstängt sedan lagets spelarbuss överfölls under slutspelet i Angola och presidenten därför tog hem laget. Det ansågs som politisk inblandning. Avstängningen upphävdes dock, och Togo kunde kvala men utan framgång.
Nigeria saknas också efter ett misslyckat kval som det var nära att man inte alls ställde upp i. President Goodluck Jonathan stängde nämligen av sitt lag i två år eftersom han ansåg att det underpresterat i VM-slutspelet 2010. Efter påtryckningar från det internationella fotbollförbundet, bland annat med hot om sanktioner, gav dock Jonathan med sig och lät laget delta.
Med tungviktare som Egypten, Kamerun och Nigeria frånvarande anses slutspelet öppnare än vanligt. Elfenbenskusten och Ghana nämns bland förhandsfavoriterna.
Det gör knappast Libyen.
Spelarna är individuellt skickliga och beredda att arbeta hårt, men laget är oerfaret och förberedelserna har inte många likheter med dem vi är vana vid från vår del av världen. Redan att laget kvalificerat sig är en prestation utöver det vanliga.
Fotbollen var nära förknippad med Khadaffis styre. Hans son Saadi har varit kapten i landslaget och ordförande i det libyska fotbollförbundet. Men Saadi var, likt många i den libyska regimen, brutal och i den libyska fotbollsrörelsen fanns uppenbarligen ingen lojalitet med diktaturen.
Mitt under inbördeskriget dök 17 fotbollsspelare, fyra av dem med landslagsmeriter, upp i en rebellkontrollerad stad och förklarade att de var motståndare till regimen.
Målvakten Juma Gtat citerades av internationella nyhetsbyråer när han uppmanade ”överste Khadaffi att lämna oss i fred och låta oss skapa ett fritt Libyen.”
Landslaget tvingades av säkerhetsskäl att spela kvalmatchen mot Mocambique (en match som Libyen vann med 1–0) i Kairo.
Likväl var det en historisk tilldragelse. Det var den första matchen sedan rebellstyrkorna intagit huvudstaden Tripoli. Laget spelade inte i den av Khadaffi påbjudna färgen grönt, utan i vitt och under den nya röd-grön-svarta flagga som rebellerna gjort till sin. Nationalsången var ny. En spelare som lierat sig med regimen var inte välkommen.
– Laget spelade inte bara för att nå framgång på planen utan för den nya regeringen och det nya landet, sade förbundskaptenen Marcos Paqueta till BBC.