Peking fick sommar-OS och de styrande lovade omvärlden att pressen skulle bli mer fri som tack för spelen.
Gick så där med det.
När Vancouver fått vinter-OS lovade de styrande att stadens hemlösa, den största gruppen hemlösa i Nordamerika, skulle få det bättre.
Så blev det inte.
När Sydafrika fått VM lovade de styrande att kåkstäder skulle moderniseras. Skjul skulle ersättas av hus, fler skulle få rinnande vatten.
Så har det inte blivit.
Det är inte svikna löften som är mest störande. Det är att de ges. Vilka tror arrangörerna att de kan lura? Bara romantiska idioter tror att några veckors idrottsfest kan förbättra vardagen för en lokalbefolkning. De får glädja sig åt minnena. Baksmällan får de leva med.
I Sydafrika har VM just börjat men redan märks oron för vad som händer när allt är över. När sång-och-dans-mannen Blatter dragit vidare med sitt Fifa. Sådärja. Det var Afrika. Nu har vi gjort vårt här, liksom.
Det är då sydafrikanerna ska börja betala av det här skinande och välfungerande arrangemanget.
I går lämnade jag Johannesburg och åkte norrut. Halvvägs till Zimbabwe klev jag av planet och där på slätten låg Polokwane. Åt ena hållet bredde mjuka kullar ut sig, åt andra försvann det afrikanska landskapet ut i horisonten.
Stan är som flera andra i Sydafrika, fattigdom och rikedom i samma stad och de som inte är fattiga bor bakom grindar och murar, stängsel och taggtråd. Det är när du kommer ut från det sovande villaområdet i söder och fältet öppnar sig igen du märker att något är sjukt.
Där ligger en arena.
Och en till.
Det bor enligt ”Lonely planet” bara 140.000 invånare i stan och här fanns redan en arena som tar 15.000 åskådare. Det fanns planer på att rusta upp och bygga ut den och om inte Sydafrikas styre velat göra VM till ett enda titta-vad-vi-kan för resten av världen hade det kunnat bli så.
Men i ivern att hänga med i de största arrangörernas kapprustning var det bara att satsa, gasa, bygga nytt.
Så nu sitter jag inne på den här nya fina splitternya Peter Mokaba-arenan. Den har sitt namn efter ANC-aktivisten som blev känd för sin hårda kamp mot apartheid men också för att han använde frasen ”Döda boerna, döda farmarna”.
Det är plast blandat med gräs på planen. Många plaststolar lediga på läktarna. Arenan tar 46.000 åskådare, bara 30.325 är här och eftersom jag varit hemifrån ett tag fastnar mina ögon lätt på barn och här ser jag många barngrupper och tvivlar på att deras föräldrar betalat fullprisbiljetter.
Slovenien slår Algeriet med 1–0. Målvakten Samir Handanovic fumlar med händerna och bjuder på VM:s näst största målvaktsmiss i historiens mest trista VM-match.
Och nu är det bara tre VM-matcher kvar här och notan för arenakalaset landar på:
1,2 miljarder rand, drygt 1,3 miljarder kronor.
Tidningen Mail&Guardian har kommit över en kopia av Sydafrikas VM-ansökan och med tanke på hur kostnaderna verkligen blivit kallar tidningen glädjebudgeten för ”deprimerande läsning”.
Alla byggen och renoveringar av arenor skulle kosta 1,1 miljarder rand. Det blev 16,5 miljarder.
Det är mer än dubbelt så mycket som Sydafrikas VM-chef Danny Jordaan räknade med att alla offentliga investeringar skulle kosta. När Sydafrika fått mästerskapet 2004 sade han att vägen till juni 2010 skulle gå på 7,2 miljarder rand.
Nu ligger de officiella siffrorna på 33 miljarder rand men Mail&Guardian tror att Sydafrikanska statens slutnota slutar över 40 miljarder.
Vinsterna, då? De är svårare att räkna in eftersom ingen ännu vet hur många som kommer hit och hur mycket de gör av med under VM. I den hemliga VM-ansökan räknas biljetter och lokala sponsorer ge 3 miljarder rand och det finns knappast någon chans att övriga intäkter följer kostnaderna uppåt. Mail&Guardian konstaterar:
”Skattebetalarna får vänta länge på att läkningsprocessen ska börja”.
En stor del av processen är att veta vad man ska göra med arenorna efteråt. Den inhemska ligan behöver inte såna här XL-arenor och i Nelspruit finns inte ens ett ligalag. Visst, man kan spela rugby och ha konserter men knappast överallt och hela året om. Port Elizabeths nya bygge beräknas ha en årsdrift på 18 miljoner rand och såna summor har fått Durbans stadschef Michael Sutclife att efterlysa ett snabbt efter-VM-möte. Han fruktar att alla värdstäder kommer att få stora finansieringsproblem, att stora tomma arenor kommer att ligga som öde skelett på en slätt som den här.
2004 gick EM i Portugal och där har förre finansministern Augusto Mateus, enligt BBC, sagt att det vettigaste vore att riva flera av arenorna.
Jag vet inte vilka fotbollshöjdarna tror att de tillfredsställer med sin kapprustning.
Knappast den traditionella fotbollspubliken. Den är en konservativ stam som helst vill slippa konstgräs, vill ha ståplats tillbaka och helst vill att IFK Norrköping eller Degerfors ska representera Sverige i mästarcupen. Och knappast fotbollsturister eller journalister.
Vädret, maten, människorna, säkerheten är sånt vi berättar och rapporterar om. Det är sånt som gör om ett land får fler turister efter ett mästerskap.
När jag skriver att jag säkert åker till Sydafrika igen beror det på alla leenden och all vänlighet jag mött, inte på de nya arenor jag sett.
Och snart varvar Frankrike i gång cementblandarna. 1998 hade landet VM, men det hindrar inte den blivande EM-arrangören 2016 från att bygga om och bygga nya arenor. För motsvarande 20 miljarder kronor.