Bollen är rund, brukar det heta. Frågan är nu om inte den boll som kommer att användas i fotbolls-VM är för rund... i meningen att den är alltför perfekt i formen. Spelare som stiftat bekantskap med ”Jabulani” är inte odelat positiva.
Fabio Capello, förbundskapten för engelska landslaget, ska ha sagt att hans spelare gett bollen tummen ner; vissa av dem menar att ”VM-trasan” far fram alltför snabbt. Ett antal målvakter, bland dem Englands David James, har vittnat om att Jabulani, som bollen kallas, är svår att greppa, skriver brittiska mediebolaget BBC på sin hemsida.
Men vad är fel med det? Bollen ska väl röra sig snabbt och inte vara lätt greppbar för vilken nätnisse som helst – eller?
Debattens vågor går höga om läderkulan som inte är någon läderkula, om bollen som ser ut att ha sömmar men inte har det.
När Englands fotbollslandslag den 30 juli 1966 på Wembley i London kammade hem guldet i hemma-VM var bollen som användes en kula bestående av 18 delar som sytts ihop. Inför Sydafrika-VM har senaste högteknologin används i skapandet av mästerskapsbollen. Och det har skett med engelsk forskarhjälp, under ledning av doktor Andy Harland vid Loughborough-universitetet strax nordost om Birmingham.
Jabulani består av åtta delar i ett syntetiskt material. Delarna är limmade samman på ett sätt som visar sömmar – fejkade sådana. Resultatet ska ha blivit en absolut sfärisk boll. Med andra ord: en rund boll.
Sportutrustningstillverkaren Adidas har tagit fram bollen i samarbete med Andy Harland och hans forskarkolleger. Robottester vid universitetet – där både hörnor, frisparkar, passningar och skott på mål simulerats – visar att VM-bollen 2010 är bättre än de bollar som figurerat i tidigare världsmästerskap. Jabulani ska ha flugit genom luften smidigare och träffat avsedda mål mer tillförlitligt än föregångarna.
Forskarna uppger för BBC att det mer konsekventa uppförande som den nya bollen visar upp förklaras med tekniken som använts för bollens spår, alltså de delar som ersätter forna tiders sömmar.
Dessa spår kan placeras varhelst konstruktören önskar. Och det man önskat få fram är ett helt konsekvent uppträdande – bollen ska på ett så kontrollerat sätt som möjligt flyga genom luften och sedan, förhoppningsvis för mottagaren, kunna tas emot kontrollerat av en skicklig spelutövare.
Om nu de engelska landslagsspelarna inte gillar den nya bollen – kräver den för mycket av dem? – så deklarerar i alla fall pojklagsspelare i Kingston-Upon-Thames att den är ”fantastisk”. Deras ledare Andrew Standford har ingen annan åsikt, förutom att den är i dyraste laget; en Jabulani kostar runt 60 pund, att jämföra med cirka 15 pund för en traditionell matchboll.