- Jag kan inte sova eller äta - och fotboll får jag bara träna, säger Yunus Ismail.

Augusti 2003: En ung kille är helt ensam i Sverige och vet varken ut eller in. Vilsen i Sveriges huvudstad letar han sig till närmaste polisstation, där han omhändertas av myndigheterna som placerar honom på en flyktingförläggning.

Scenariot är inte ovanligt, snarare tvärtom, tiotusentals människor kommer till Sverige varje år på flykt från krig och elände.

- Min mormor hade planerat flykten och betalat en person (människosmugglare) med smycken för att ta oss till England. Men hon dog strax innan vi skulle fly och då hamnade jag i Sverige. Det var kallt när jag kom hit, säger Yunus Ismail försiktigt.

Hans åsikter har sällan eller aldrig räknats. Ismail har lärt sig att göra som han blir tillsagd. Därför svarar han aldrig utan att först få något slags medgivande från de personer han väljer att kalla sin familj, Örebros sportchef Lennart Sjögren och ordförande Rose-Marie Frebran, som båda närvarar under vårt möte.

Yunus Ismail upptäcktes av Örebro under en träningsmatch när han spelade för Västeråslaget IK Franke i division 4. Samtliga på plats slogs av häpnad när de såg den fullständigt dominante afrikanen.

- Man ska komma ihåg att den här killen bara hade spelat organiserad fotboll i två år när vi fick se honom. Det visste vi inte när vi erbjöd honom kontrakt. Jag tyckte att han var extremt oskolad, men att han enbart skulle ha spelat fotboll i två år kändes helt absurt, säger Örebros sportchef Lennart Sjögren.

Yunus Ismail:
- Jag började spela med lite grabbar på flyktingförläggningen först. Men ingen var särskilt intresserad så jag sökte mig till Franke. Jag hade inget bättre att göra och ville fördriva tiden på något sätt. I Somalia rullade vi ihop strumpor och sparkade på, ibland kapsyler som låg och skräpade.

Övergången gjordes klar snabbt och Örebro gav honom ett A-lagskontrakt. Men än har han inte fått spela en enda match med laget, och kontraktet ligger och samlar damm på någon av sportchefens hyllor.

- Så länge han lyder under ett avvisningsbeslut kan vi inget göra. Det är tragiskt, med tanke på vilken oslipad diamant den här killen är, säger Sjögren.

Hur bra kan han bli?
- Han har alla verktyg som krävs för att bli extremt bra. Kontraktet finns kvar ännu och vi vill behålla honom, men snart måste den här tvisten lösas, säger Sjögren och vädjar till Migrationsverket:
- Ge oss ett rimligt krav, säg vad vi ska göra, så gör vi det. Det här har gått för långt nu, säger han.

Konflikten bottnar i att Yunus Ismail inte kan stärka sin identitet som somalier. Migrationsverket hävdar att han ser ut att komma ifrån Tanzania eller Kenya.

- Men hur ser man ut då, undrar Ismail och ler för första gången under mötet.

Det är ett ansträngt leende. Yunus Ismail lever på allmosor från generösa personer i Örebro och är helt beroende av andra för att klara sig. Det skulle han inte behöva göra.

- Yunus kan inte utvisas eftersom ingen kan bevisa var han kommer ifrån. Det finns inget land som tar emot honom. Somalia är ett krigshärjat land, och dit kan de ju inte skicka honom, säger Örebros ordförande Rose-Marie Frebran.

Migrationsverket har hela tiden krävt en handling som styrker hans identitet, något som Somalia, utan en fungerande regering, haft svårt att utfärda.

När sedan en handling, som Dagens Nyheter tagit del av, skickades hävdade Migrationsverket att den var otillräcklig och avslog ansökan ytterligare en gång.

- Han kommer från en by vid Somalias södra kust. Den har bara ett trettiotal invånare. Han pratar också språket bajuni, men har inte fått genomgå ett språktest av någon underlig anledning, säger Frebran.

Sedan allting började har ett antal överklaganden gjorts och nya ansökningar avslagits. Sedan Yunus Ismail kom till Örebro har han fått avslag tre gånger.

Vad som händer nu vet ingen. Under tiden får Ismail bara träna fotboll och inte spela matcher. Något som är extremt hämmande för hans utveckling.

- Tiden går ju och vi vet inte hur länge vi kan hålla på såhär, säger Lennart Sjögren.
Yunus Ismail:
- Jag ber till gud varje dag. Därför kommer jag aldrig att bli ensam oavsett vad som händer.