Domare som felbedömer. Tränare som rasar. Spelare som bortförklarar. Kraven på videogranskning som tilltar. Vi har upplevt det förut, gör det allt oftare och inte sällan med fog.
Men bland alla hårda ord som flyger omkring efter Frankrike-Irland etsar sig en tanke fast. Att Thierry Henrys största misstag inte var att han tog med hand. Att det var den missade chansen att bli Saint Henry.
I stället för att jubla ikapp med William Gallas kunde han gått fram till Martin Hansson och sagt: ”Mon frère, jag tog med mig bollen med handen”. Han kunde gjort "en Robbie Fowler", som en gång påpekade för domaren att han fick en felaktigt dömd straff med sig. Eller, mer nyligen, Costin Lazăr som gjorde detsamma i en rumänsk ligamatch.
Irländare runtom i världen hade firat hans ärlighet i decennier framöver. Han hade kunnat få en egen St Henry’s Day.
Fransmän hade i stället för att fylla fotbollsforum med skamsna kommentarer över gårdagens mål fått ett nytt helgon. Han kunde blivit en Thierry de Paris.
Han hade varit folkets man för lång tid framöver. Fotbollsfolkets man. Nu är han vinnare i stället. Fotbollsmatchens vinnare.
Det är inte självklart att klandra Thierry Henry. För mycket står på spel i dagens fotboll. Men kanske har tanken till och med farit genom Henrys skalle sedan han så dämpad mötte pressen efter matchen. Att han kunde ha varit hjälte för mer än en dag.