Ska han spela som om Champions vore Premier, med en tydlig vilja att styra och ställa och låta offensiven komma först?
Och då riskera att bli kanonmat åt Barcelonas segermaskin.
Eller ska Manchester Uniteds manager släppa ifrån sig initiativet, satsa på försvar och väntan och utnyttja de lägen till blixtattacker som kommer?
Och i så fall spela som aldrig annars, som hans spelare inte är vana vid.
För ett italienskt lag skulle det här inte ens vara en fråga.
Hur stor klubben än är har italienska lag ändå rutin att spela skyttegravsfotboll. På bortaplan mot ett annat topplag finns varken krav eller tanke på att vara offensivt och spelförande.
För Man United är det annorlunda. Chelsea borta eller Arsenal hemma spelar ingen roll. Inget lag släpper frivilligt ifrån sig initiativet.
Nu väntar Barcelona och ordet matchplan har aldrig känts mer spännande.
För Barcelona finns bara en plan, ett sätt att gå in i den här matchen. Den ska ägas. Inte naivt men kontrollerat.
Och det är en av många saker som gör Barcelonas fotbollslag till en nutidsversion av Sovjets hockeylag på 80-talet. Sovjet kunde slå alla landslag även utan superkedjan KLM, men med Krutov, Larionov och Makarov på isen blev laget i stort sett omöjligt att besegra.
Ta bort In-Xa-Mes ur Barcelona och laget är ändå ett av världens absolut bästa. Sätt in Iniesta, Xavi, och Messi och laget kan ta fotbollen till en annan nivå.
Likheten är också samspelet, samförståendet, rörligheten. Lojaliteten för det hårda jobbet. Ödmjukheten för gruppens kraft. Lättheten i spelet och temposkiftningarna i passningsspelet.
Det påpekas ofta att Barcelona är så bra på att ta tillbaka bollen när den tappats.
Jo, men motståndarna ägnar 70 procent av matchtiden åt att själva försöka få tag i den. Så var det när Tre Kronor mötte CCCP. När Matti Pauna väl fick pucken var han så slut att han knappt visste vilken sport han höll på med. Det var inte så svårt för Fetisov att ta tillbaka pucken.
En annan likhet är tränarna. Tichonov hade följt nyckelspelarna länge och gjorde bäst i att lägga sig i så lite som möjligt. Pep Guardiola försökte röra till det med Zlatan och det gick åt skogen direkt.
Alex Fergusons trupp är en samling som ser spretig ut på ytan. Hans styrka är att få samlingen att arbeta enat tillsammans.
– Sverige måste hålla tätt första tio minuterna.
Sade alltid ”Ankan” innan Tre Kronor sedan började spela statister mot Sovjet.
I tionde minuten gjorde Eto’o 1–0 för Barcelona i finalen 2009 och sedan var Manchester United ett slaget lag.
Vad lärde sig sir Alex av det? Ännu ett svar han ska ge i kväll.
1987 lyckades Sverige störa Sovjet så bra att det blev oavgjort och senare VM-guld för Matti Paunas gäng. Ska Manchester United lyckas störa Barcelona tillräckligt är det troliga att världens mest underskattade fotbollsspelare får en nyckelroll. Park Ji-Sung. Koreanen har gått från en kränga-tröjor-i-Asien-värvning till en spelare som verkar vidrigt jobbig att möta.
Ska han göra Messis match till en mardröm? En annan nyckelfråga Ferguson ska svara på långt innan vi vet slutresultatet.
Jag har hela tiden trott att Barcelona ska vinna, sedan några dagar hoppas jag det också. Vid en presskonferens i veckan gav Ferguson hela den brittiska fotbollsarrogansen ett rödnäst ansikte.
En AP-journalist frågade om Ryan Giggs betydelse för matchen med tanke på rutinen.
Frågan var intressant och insinuant. Reportern ville så klart bara få managern att säga något om förre vänsterliraren som blivit en vänsterprasslare i mängden nu när namnet var offentligt.
Att sir Alex bara svarade snömos är helt okej. Det var när han började leka Stasi och skulle stänga av reportern det blev riktigt äckligt.