Det här året är en inskolning för alla baby-bajare, en lektion i hur det verkligen är att hålla på Hammarby.
Det är att lida och ha roligt mitt i eländet. Det är att se styrelser komma och gå, pengar flöda och värvningar misslyckas.
Och då och då få se spelare som lyser och får bländade fans att titta på varandra och undra: Kris? Var då, när då, hos oss? Har jag inget minne av.
En DN-kompis har en vän med grönvit själ. Vännen sade häromdagen:
”Nu börjar man känna igen sig. Det är så här det brukar vara att vara bajare. Inga pengar och en plats långt ner i serien.”
Så till Söderstadions alla nykläckta fjunisar:
Det ni har upplevt det här årtusendet är bara en liten del av Hammarby. Det brukar inte vara så där välstädat, välmående och framgångsrikt. Det som pågår nu - kaoset, krisen, krigandet i botten - det, kära gröngölingar, är en biljett till verkligheten.
Så nu är valet ert:
Ni kan hoppa av i tidig ålder och bespara er många smärtsamma stunder i livet. Eller så kan ni stanna kvar och när det har vänt kan ni se er i spegeln och se en riktig supporter.
AIK har nyss gått igenom det där. När laget åkte ur blev en hel, ny generation AIK-are av med oskulden. De flesta härdade ut. Tillsammans med resten av den stora, mäktiga publiken stannade de kvar, sjöng AIK tillbaka till allsvenskan och visste att deras stöd hade haft betydelse.
Bland djurgårdare finns också några tusen som kan känna stolthet för att de inte svek, inte klev ur hissen som åkte mellan divisionerna under 90-talet. Lönen de fick var en guldtid när allt kändes möjligt. Nu är de inne i en ny kristid och så här långt har publiken varit det bästa med Djurgården våren 2009.
Man kan börja följa ett lag i medgång.
Man kan bli förälskad i ett lag som vinner.
Men om det verkligen ska kallas kärlek måste känslorna ha testats.
Troheten ska klara av att styrelser försöker köra klubben i botten, att spelare väljer pengar i andra ligor, att huliganer försöker sätta peststämpel på klubbmärket (bland gårdagens försök var kastade bengaler från Hammarbys kortsida in på östra läktaren - och tillbaka.
Vad blir priset för det vansinnet?) och att domare, journalister och resultat gör allt för att förstöra. Sånt ska kärleken klara.
Jag säger inte att kärleken måste hålla hela livet.
Men - man kan aldrig byta till en ny kärlek.
Inför det här derbyt var Hammarbys kris inte abstrakt, handlade inte om siffror och styrelser.
Den var så enkel som att tränare Tony Gustavsson hade svårt att få ihop ett lag.
Runt lunchtid ryktades det runt Medis att Peter Hautalahti och Peppe Holmberg var aktuella för comeback, andra trodde mer på Johan Hult och/eller Kent ”Kexet” Svensson, några sade att Piotr Skrobowksi och ”nån av videojuggarna” setts på en flygbuss in från Arlanda.
Riktigt så allvarligt blev det inte men jag vet inte om Hammarby någon gång ställt upp med så många orutinerade spelare i en derbyelva. De gick ut för att slita, kriga, och få med den poäng de hade när matchen började.
AIK gick ut och spelade sitt raka passningsspel och när Iván Obolo plockades bort av Bajen så öppnade det bara för planens gigant, Gabriel Özkan. AIK dominerade första halvleken stort men de klara chanserna var få. Med ett kopiöst slit och effektiva Svenne Dala-rensningar höll Armas och James ihop Hammarbys backlinje och framför sig hade de ett paket dansk dynamit, Mikkel Jensen.
Hammarby hade fler avslut (4-3, tro aldrig för mycket på fotbollsstatistik) på mål i första halvlek men det enda som kändes farligt var Maic Semas soloanfall. I halvlekens sista minut hade Hammarby bollen under kontroll, men slarvade grovt. AIK fick bollen, Saihou Jagne fick ett läge och vad gjorde det att han inte haft många rätt när han gjorde allt perfekt 17 sekunder före halvtid?
I andra halvlek försökte Hammarby byta panikartad kamp mot kreativt skapande. Det gick hyfsat men AIK:s seger var ändå helt rättvis. Laget visade att det går att vinna ett derby utan att spela på topp och trots att motståndaren uppträder som om klubbens existens stod på spel.