Milano kokar. Röken från de bengaliska eldarna stiger från San Siros läktare. Utanför arenan samlas supportrarna. Det är dags för säsongens första derby och det mesta är sig likt. Frågan är om den hårt pressade Silvio Berlusconi tar plats på läktaren.
Hans kärleksaffär med Milan sträcker sig över tre decennier och i dag är det svårt att föreställa sig den ena utan den andra.
När Berlusconi köpte Milan 1986 var klubben på dekis. Laget hade varit nere i Serie B och vänt två gånger under början av åttiotalet. Ekonomin var svag, glansdagarna från femtio- och sextiotalet avlägsna.
Då klev Berlusconi in i handlingen. Den blivande premiärministern var redan ett stort namn inom byggindustrin, en stigande stjärna inom tv-branschen. Han öppnade sin feta plånbok, log sitt bredaste leende och vips var Milans ekonomiska problem lösta. En dyr affär.
– Men även vackra kvinnor kostar, konstaterade Berlusconi.
För Berlusconi, som varit milanista sedan barnsben, var köpet en dröm som gick i uppfyllelse. Men affären handlade om långt mer än bara klubbkärlek. I boken ”Disamore” skriver journalisterna Mats Lerneby och Malena Johansson om Berlusconi och Milan. Enligt dem var köpet ett sätt för Berlusconi att stärka sitt eget varumärke.
”Klubben blev en del av det tv-imperium som fungerade som en enda lång reklamkampanj för berlusconismen” skriver Lerneby och Johansson.
De får medhåll från journalisten Kristina Kappelin som har jobbat som korrespondent i Italien i många år och är aktuell med boken ”Berlusconi – italienaren”.
– Visst var det så. I Italien är fotboll en enormt älskad sport och att äga en vinnande fotbollsklubb ger hög status, säger hon.
En framgångsrik klubb förmedlar en framgångsrik ledare. Berlusconi behövde Milan, och Milan behövde definitivt Berlusconi. Redan 1988 var scudetton tillbaka i den rödsvarta delen av Milano. Samtidigt utkämpade Berlusconi en hård strid mot det statliga tv-bolaget Rai om sändningsrättigheterna till Serie A. Det tog ett par år, men när striderna väl var över stod Berlusconi som segrare.
Under början av nittiotalet nådde Milan enorma framgångar. 1994 vann klubben sin tredje raka scudetto. Samma år krossade man Barcelona i Champions League-finalen med 4–0. Klubben stod på toppen av fotbollsvärlden och Berlusconi var populärare än någonsin.
Plötsligt såg han en ny karriär hägra bortom horisonten.
Fotbollsframgångarna blev Berlusconis språngbräda in i politiken. Partiet Forza Italia bildades och en ny epok tog sin början.
Sedan dess har politikern Berlusconi haft enorma framgångar. Inte bara Milanfantasterna, utan supportrar från alla lag röstar på honom.
– Man brukar säga att fotboll är en religion i Italien. Men i just det här fallet gör supportrar från de andra lagen avkall på sin religion, säger Kristina Kappelin.
Med tiden har Berlusconis intresse för Milan så sakteliga börjat svalna. De senaste åren har allt mer ansvar lämnats över på vicepresident Adriano Gallianis axlar. Men Berlusconis krav på vacker fotboll kvarstår. Och han tvekar inte att säga ifrån när tränare eller spelare inte lever upp till hans högt ställda förväntningar.
– Milan ska alltid spela med två anfallare, röt Berlusconi efter en match för ett par år sedan.
Tränare Carlo Ancelotti hade valt att ställa upp med sin berömda ”julgransformation” – fem mittfältare bakom en ensam spelare på topp – vilket inte uppskattades av Berlusconi. Trots att Ancellottis tid i Milan var framgångsrik och bjöd på såväl ligatitel som två Champions League-guld fick tränaren ofta utstå kritik. Hans taktik var för tråkig.
Berlusconis krav på vacker fotboll är lika mycket en förbannelse som en tillgång för Milan. En tillgång när det resulterar i fina nyförvärv, en förbannelse när det innebär att presidenten går in och petar i tränarens laguttagning eller lägger allt för stor vikt vid lagets offensiv. Det var ingen slump att Milan inför den här säsongen valde att köpa brassen Robinho – trots att anfallet var det sista klubben behövde förstärka. För en klubb vars högsta ambition är att spela vackert går en teknisk anfallare alltid före en stabil mittback.
Köpet kan också ses som ett tecken på att Berlusconi än en gång vill använda Milan till att öka på sin egen popularitet. Ett vackert Milan förmedlar bilden av en stark Berlusconi. Kanske är det därför han pumpar in hundratals miljoner i klubben, trots att det svider i plånboken.
– Han blev säkert orolig över utvecklingen förra säsongen. När Berlusconi kom till arenan möttes han av banderoller där det stod ”Fram med stålarna”. Då insåg han att han måste investera i laget, säger Kristina Kappelin.
Mats Lerneby och Malena Johansson spekulerar i huruvida Berlusconi helst av allt vill sälja Milan. Klubben kostar pengar och har inte vunnit ligan sedan 2004. Ett svagt Milan innebär dålig reklam för Berlusconi. Ändå verkar en försäljning näst intill omöjlig. I Disamore skriver författarna:
”Om någon annan vinner med Milan framstår denne som bättre än Berlusconi. Om någon annan förlorar med Milan framstår Berlusconi som den som dumpade Milan på någon som gjorde klubben illa.”
Tills Berlusconi har kommit fram till en lösning på problemet kommer han förmodligen att sitta kvar på Milans läktare. Berlusconi behöver sin klubb, liksom Milan behöver sin ledare.
Oavsett vad som händer i politiken.