Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Fuskaren Maradona kan aldrig bli den störste

Argentina vann VM 1986 efter Guds hand av Diego Maradona.
Argentina vann VM 1986 efter Guds hand av Diego Maradona. Foto: AP

Multikonstnären Carl Johan De Geer berättade för några år sedan om en film han hade på gång med Gurra G (Gustave Lund): Den skulle handla om en skådespelare, kan ha varit en regissör, som engagerades av ett fotbollslag för att lära sig filma. På plan alltså. Falla snyggt.

Detta var innan filmandet på en fotbollsplan kom att betecknas som stor konst. Eller svartmålades som organiserade brott.

Olof Lundh skrev för en vecka sedan i sin krönika på Fotbollskanalen angående filmningar i allmänhet och Suarez i synnerhet att ”Själv har jag bytt spår – och inser att det är så här världen ser ut”.

Samtidigt som han poängterar att han inte gillar vad Luis Suarez gjorde när han ordnade en straff som i högsta grad bidrog till Barcelonas makalösa vändning mot PSG, menar han att han numera ser det ”som en del av spelet vare sig man vill ha det eller ej”.

Jag är av helt motsatt åsikt, precis som DN:s sportkrönikör Johan Esk. Konstigt nog känns vi i minoritet.

Läs mer: Johan Esk: Suarez ger ansikte åt ett systematiskt fusk som fotbollen vägrar ta i

”Världen ser ut som den gör", skriver Olof Lundh uppgivet och defaitistiskt. Han har för stort inflytande för att stå oemotsagd.

Jag vill formulera mig annorlunda: Världen ser inte ut som vi vill att den skall se ut.

Det är sällan vi ändrar en lag genom ett riksdagsbeslut bara för att en enda individ hittat en lucka i lagen, men när hela lämmeltåg tar sig igenom samma lucka är det läge för kollektivet att sätta ner foten.

Jag håller med om att Luis Suarez visserligen är en systematisk fuskare av den mer osmakliga sorten, jag förstår Lasse Lagerbäcks utbrott i Viasatstudion efter matchen Barcelona-PSG – men i just det här fallet och i den här matchen var det ju dessutom fuskandet och filmandet och fixandet och trixandet av ett helt lag, från första sekund till den sista, som var det stora problemet.

Suarez blev ju bara grädden på moset – som vanligt. Barcelonas ”banditfotboll” lönade sig, som en vän uttryckte saken.

Varenda knattelag, juniorlag, och A-lag i varenda klubb, klubbens spelare, föräldrar, ledare och tränare skriver numera under sin klubbs värdegrunder, så här ser man på spelet och spelandet och så här gör man och så här uppför man sig i den här tröjan med det här emblemet.

Vill Olof Lundh se att man stryker det ur värdegrunden, hur man uppträder sportsligt (låter löjligt och gammalmodigt, eller hur – sportsligt…) – eller att man till och med gör ett tillägg i frågan, ändrar regeln, ”anpassar den”: Det är inget brott, om inte domaren ser det. Alltså: Lägg över hela ansvaret på rättsskaparen.

Ingen enda intelligent varelse med förståndet i behåll blir under de förutsättningarna domare.

Olof Lundh resonerar som stora delar av världen, och han är kanske till och med (tyvärr) redan överens med de flesta killar och tjejer som kommit över 11, 12 år och börjat ta spelet på allvar: Det Suarez gör skulle alla göra – i det läget. Det ingår. I stridens hetta gör man allt för sitt lag.

Min gallup är inte särskilt vetenskaplig, men det är ett enigt tonårseko jag fått mig till livs veckan efter. Jag är inte chockad, men förvånad, och känner djupt obehag.

Johan Esk menade att de ansvariga vägrade göra något åt det systematiska fuskandet, även om de kunde/kan – de har också gett upp, ser det också som en del av spelet, det skall beivras om det upptäcks. Samma resonemang från etablissemanget: Upp till domaren.

Men hur gör vi nu när alla tydligen redan sett Carl Johan De Geers (ogjorda) film, eller redan gått kursen: Vi ser det i varje match, vid flera tillfällen, flera gånger varje vecka, många gånger per match. Leicesters Vardy gjorde i tisdags en Andreas Johansson (IFK Norrköping) och fick en snart galen Nasri utvisad. Hazard i Chelsea, i matchen mot United i måndags, lade sig skönt tillrätta efter att ha fallit som en fura över ett utsträckt ben (är det benen som kanske borde bort?) och avgjorde matchen helt på egen fot: United blev en man kort och så var den kvällen förstörd.

Och är det så illa som Olof Lundh skriver, att i slutänden bryr sig ändå ingen, snart minns ingen längre – bara det egna laget vann. Jag tillhör 1800-talsgenerationen som inte ens under tortyr skulle erkänna Maradona som den största genom tiderna. Aldrig. Någonsin. Inte efter Guds hand. Så jävla i otakt är jag. Några flera 1800-talstroll?

Lista. Tre tv-ord i veckan

Videogranskning…

…är det vanligaste kravet för mer rättvis fotboll. Som i tennis kanske: Man får begära tre per match?

Mentometrar…

…i tv-soffan skulle också vara en lösning. Vi röstar om det var straff eller inte.

Barcelona…

…får som klubblag världens förtroende att skriva en helt ny regelbok efter eget huvud.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.