Lars-Åke Lagrell har för länge sedan sagt att han slutar som ordförande för Svenska fotbollförbundet. Karl-Erik Nilsson väntas ta över.

Nu har Bosse Johansson plötsligt bestämt sig för att inte ställa upp för omval i elitklubbarnas organisation, Sef. Hans bankjobb och hans klubb (Elfsborg) tar för mycket tid. Det bästa är om Lars-Christer Olsson tar över.

Olsson vek ner sig i kampen om att ta över efter Lagrell. Han har gjort konsultuppdrag för Sef och om han blir ordförande för Sef kan revanschlustan ligga som en härlig grund i kampen mot förbundet.

Är det verkligen krig jag vill ha? Till varje tänkbart pris?

Nej, men är vi alldeles säkra på det, att det bästa av allt är fred?

Jag hade i går en lång intervju med Lagrell inför hans avgång. När han tittade bakåt och pratade om varför svenska klubblag sjunkit ner i Europa-dyn drog han upp Bosman, de öppna fotbollsgränserna och starka investerare på den internationella marknaden.

Allt det där är rätt men man måste lägga till en sak. När fotbollskartan ritades om var svenska klubbarna inte tillräckligt starka tillsammans för att stärka sina positioner.

Jämfört med ishockeyns Hockeyligan är fotbollens Sef en idrottspolitisk lättviktare.

Det blev något bättre när Bosse Lundquist styrde Sef. Bosse Johansson har flyttat fram pjäserna ytterligare. Ersättaren måste fortsätta framåt.

Jag väntar mig inga stora kursändringar av Karl-Erik Nilsson. Jag förväntar mig att nästa förbundsbas också mest kommer att jobba för att hålla ihop rörelsen. Vi knatteledare långt ut på bredden vet vad vi får.

En Sef-bas ska jobba för att stärka eliten. Men jag vet inte vad jag kan förvänta mig av Johanssons efterträdare.

Därför är det valet viktigare än att Nilsson kommer efter Lagrell.

Än så länge säger Lars-Christer Olsson nej till Sef-posten. Alla vet vad ett nej är värt när man ska ragga fram en svensk oppositionsledare.