FC Barcelona behöver en Lionel Messi som frälsare, räddare i nöden eller bara så bra som han kan vara.
Så bra måste han vara.
Även nu när det krisar.
Barcelona har nått semifinal som sämst i Champions League de fem senaste åren. Om de åker ur redan i åttondelen mot Milan är det mer än ett hack i en succéskiva, det är mer än ett nederlag.
För klubben som vill vara mer än en klubb.
Med tanke på klubbens vilja hade det varit mest logiskt om katalanen Pep Guardiola kört vidare som tränare/katalansk ambassadör år efter år efter år.
Men han var inte mer än en tränare och insåg naturligtvis att ett lag bara är ett lag. Även om det är ett av de bästa klubblag fotbollshistorien sett är det ändå bara en samling människor med karriärkurvor.
Pep Guardiola visste naturligtvis att de goda åren var på väg att ta slut. Den magiska trion Iniesta-Xavi-Messi kunde tillsammans inte skapa mirakel många år till.
Messi fyller bara 26 år i juni, Andrés Iniesta blir 29 i maj. De ska ha mycket kvar, men Xavi Hernández har fyllt 33, skador sliter allt mer i hans kropp och tar man bort Xavi så faller lagets heliga treenighet och då är FC Barcelona inte mer än ett väldigt bra lag. Inte givet världens bästa.
Trots världens bästa spelare.
Omgivningen i FC Barcelona har hjälpt till att sätta den titeln på Leo Messi. Nu är det han som måste dra omgivningen ur 0–2-underläget mot Milan. Nu ska han visa att han kan vara världens bästa spelare även i kristider. Det har inte varit Messis mest utmärkande varumärke.
Aftonbladets Johanna Frändén var förra veckan med på ett sponsorgig med Messi och det mest spännande med den miljöbeskrivningen var att det bekräftade vilken stor diva Messi är – och alltid kommer undan med det. Är man smart nog att dilla i omvärlden att man är blyg kan man slippa allt det där som andra superstjärnor måste genomlida för att casha in de många, många, många surt förvärvade miljonerna.
Vid sponsorträffen sade Messi att tränarkaoset påverkat honom och laget. Tränaren Tito Vilanova jobbade bakom Guardiola och fick kliva fram när Guardiola hoppade av efter förra säsongen. Vilanova behandlas nu för cancer och under tiden är det lagets gamle videoanalytiker Jordi Roura som har hand om laget.
Oavsett om tränarkaoset eller spelarnas motivation är orsaken så har en sak varit slående hos Barcelona mot Milan och i säsongens matcher mot Real Madrid. Det har inte längre varit lika jobbigt att möta Barcelona.
Det eviga bollinnehavet som tidigare fick motståndarna att till sist sänka garden och blotta sig för en öppning, ett instick – det blev för mycket bara bollinnehav.
Och den fantastiska pressen som brukar sättas in de få stunder laget är utan boll så att motståndarna stressar livet ur sig och inte orkar göra något vettigt med bollen – det blev nu för mycket skenpress utan verkan.
Och det lag som börjar slarva med sånt har skapat en spricka i sin egen försvarsgrund. För två år sedan släppte Barcelona bara in 21 ligamål. I år är det redan 30. Att backlinjen inte varit lysande är självklart men Barcelonas försvarsspel har tidigare framför allt varit klart bättre högre upp på banan.
Försvarsspelet och passningsspelet har under Xavi–Iniesta–Messi-epoken gjort att FC Barcelona ibland känts som mer än ett lag.
Nu möter den här vinglande titelmaskinen en gigant från förr – i ny skepnad.
AC Milan var under storhetsdagarna eleganten med läckra namn och snygga spelare. Milan var fotbollslaget som gav rakvattnet en vinnande doft.
Den här generationen som släpps ut från Milanello är ett spretigt punkgäng som älskar att kasta omkull det förutsägbara.
Utgången av Barcelona mot Milan var före första matchen förutsägbar. Nu är det vidöppet.