Leif GW Persson stänger i dag årets säsong av Sveriges Radios ”Sommar”. Passar perfekt.
Det var GW:s vinter och vår, det har varit GW:s år. I sommar har han lufsat runt i gamla mordspår med en bärbar i handen, åkt bil utan bälte, skrivit autograf med generad bortvänd blick, klagat på chaufför som parkerat några meter för långt bort, stönat om ”rena bergsbestigningen” när han släpat sig upp för en kulle.
GW har inte kommit ett steg närmare någon lösning och ändå har det varit lysande tv.
Henrik Larsson bjöd på lysande radio.
Han har alltid haft mycket att berätta. Sällan valt att göra det. Nu var tid.
Den djävulska storyn om hur brorsan förlorade matchen mot drogerna löpte som en stark, svart tråd genom programmet. Musiken var klockren och väntad, Fugees ”Killing me softly” har Henrik Larsson valt förr. Att det skulle komma en attack mot gamarna (Henkes ordval) i medierna var öppet mål. Det här är ju mannen som hotade att åka hem från ett VM om det dök upp fotografer under golfrundan – och då var det ändå en öppen dag för medier.
Det var förvånande men kul när sonen Jordans fotbollsspel beskrevs som ”riktigt bra, faktiskt”.
Men den stora skrällen var när Henke sade:
”Kennet Anderssons nickmål i förlängningen mot Rumänien -94 gör man inte utan tur.”
Jag studsade till.
Det här är inget sketet kvalmål mot San Marino. Ingen glömd kvittering i en träningsmatch mot Finland.
Målet var grundstenen i bygget av den magiska historien om straffarna, de varma nätterna, bronset, fontänsommaren, hemkomsten. VM -94.
Jag ser om målet för tusende gången och hör Bosse Hansson. En röst som aldrig släppt ur sig blågul hysteri säger att Kennet Andersson med sitt...”...ohyggligt höga hopp och säkerhet på skallen får utdelning på det en gång till.”
Den lätt bakskruvade lyran från Roland Nilsson är precis. Kennet Andersson samlar alla krafter han har kvar och all kunskap han har skaffat sig i ett hopp och får till en nick som innerhåller tajming och känsla och han nickar i mål. Visst. Målisen är ute och hänger tvätt. Men en ohotad Andersson hade tryckt in bollen i bortre burgaveln.
Någon minut senare kunde Henrik Larsson själv avgjort matchen. Det var inte otur som gjorde att han missade. Lika lite som det var tur bakom hans briljanta mål i straffläggningen.
Henrik Larssons prat om tur kommer när han jämför med VM 2002 och EM 2004. Då saknades flytet, säger Larsson.
Ja, det var stolpe ut vid en del tillfällen men i slutet av dagen är det aldrig tur som avgjort hur det gått i fotboll.
För i så fall:
Zlatans klack mot Italien – bara flax?
Att domaren gick på Ove Kindvalls fulländade filmning i Gelsenkirchen – ren röta?
Kurre Hamrins kortlinjepromenad – total tur?
Och Henkes egen dyknick mot Bulgarien? Alla hans känsliga skarvningar? Framspelningarna i Champions League-finalen? Flyt, flyt, flyt?
Skulle inte tro det. Tur och otur är förlorarens fåfänga förklaring som vinnaren inte behöver bry sig om.
Det näst mest spännande med programmet var Henkes passning till spelarna som inte höll honom utanför startelvan i EM 2008.
”Jag tycker att de andra anfallarna skulle klivit fram och visat att det råder nya tider. De tog det för enkelt. Vet inte varför, kanske berodde det på uppväxt eller bakgrund.”
Så säger en man som slog sig fram i tillvaron som liten och alltid tog ansvar för alla steg i egna karriären. Henrik Larsson sommarpratade och lät som en individuell idrottare.
Den som vill höra om gemenskap i gruppen, känslan att vinna och förlora tillsammans, den får vänta på att höra någon annan prata, någon mindre framgångsrik.
För de bästa har alltid gjort sina idrottsresor med sitt eget jag prioriterat före alla lag. Till sist når de en nivå, ett lag, där alla har samma prioritering och då kan ett gäng fullblodsegoister skapa ett perfekt kollektiv.