Det behöver inte ens vara någon större dramatik i det sista. Hamrén har själv visat att en petning inte är hela världen.

Han har sett spelare vara "ok men inte på den nivån jag önskat". Då har han inte funnit någon anledning att ens ha spelarna kvar i truppen.

Om Sveriges EM-drömmar är över efter matchen mot Holland har Hamréns tid som förbundskapten knappast nått önskad nivå.

Och då kan jag inte se någon anledning att han får fortsätta. Då är det bara att göra som Hamrén brukar, byta och testa något annat.

Svensk fotboll pulserar av ett intresse bland bredd och klubblag. Svensk fotboll är allt från knattar till korp. Svensk fotboll kommer inte att dö bara för att EM-hoppet släcks.

Men landslaget är den viktiga lyxen som får inspiration, intresse och inkomster att flöda neråt. Därför väger de här två kvalmatcherna så tungt.

Landslagets vägval börjar i kväll. Himmel eller helvete. Det börjar i en stad som ger mig dyngssura minnen från 2005. Friidrotts-VM kämpade för att inte drunkna i ett helvetiskt väder och Helsingfors var Hellsinki. Igår sade staden välkommen med regn igen.

Seger ikväll och andraplatsen är säkrad och Hamrén har EM-himlen runt hörnet.
Förlust eller oavgjort och Helsingfors blir Hellsinki. Då krävs seger mot Holland eller finsk hjälp i Ungern för att ens bli tvåa.

Det är inte givet att Hamrén ska gå bara för att Sverige missar EM. Två bra play off-matcher, men ett snöpligt, slumpartat slut mot en annan grupptvåa är en sak.

Om Sverige inte ens klarar att bli tvåa i den här enkla gruppen är det något helt annat. Då kan jag bara se en sak som kan få Erik Hamrén att fortsätta:

Den unika anställningstryggheten hos Svenska fotbollförbundet.

Efter en vecka med landslaget är den läskigt lättsamma stämningen slående.
Kanske är det för att Hamrén skapat ett annat, kramigare, klimat i truppen. Inget fel i det. Fotbollen mår bra av mer mjuka miljöer.

Men lika troligt är det för att Sverige brukar slå Finland. Sverige ska slå Finland.
Det är som svenska landslagsspelarna rycker på axlarna åt att Sverige nu också måste slå Finland.

Det är det ena som oroar mig starkt.

Det andra är vår käre lagkapten - Zlatan Ibrahimovic.

Zlatans fotboll-är-inte-lika-kul-längre-presskonferens i veckan var intressant och ärlig. Han sade vad han kände. Inte det jag ville höra - i det här läget.

Det var allt annat än en tydlig ledarsignal att "nu satan perkele kör vi". Om landslaget vore ett börsnoterat företag hade marknaden fått magsår, aktiekursen hade rasat efter ett sånt utspel.

Jag frågade i går Hamrén vad han tyckte om att lagkaptenen var så öppen om sin minskade glöd så nära så viktiga matcher.

Hamrén snöade in i sitt svar, tror det landade i att vi nog hade övertolkat. När jag frågade om han som förbundskapten också skulle kunna säga att jobbet inte är lika kul som för tio år sedan, då förstod jag ännu mindre av svaret.

Jag förstår Zlatan att inte tycker att allt känns superspännande efter alla hans år i branschen.

Men att han lade ut texten så tydligt inför en av landslagets viktigaste matcher på flera år - det var anmärkningsvärt.

Och mina frågor till Hamrén skulle inte behövts om Zlatans ord inte kommit som en bekräftelse på det vi anat. De satte ord på det vi sett, den bristande glöd han visat på planen den här hösten. Hamrén vill ha spelare som skiner. Han har en lagkapten som ofta stått och funderat.  

Zlatan var osynlig och orörlig mot Juventus i söndags och matchade Milans bleka mönster. När Zlatan är i form är han aldrig osynlig, aldrig orörlig. Då är det han som bryter mönster.

Jag tror att det är de förbannade ljumskarna som stör och skapar oro. Och det fick mig att rycka till under presskonferensen veckan.

– Det viktigaste var att jag inte kände av ljumskarna.

Milan hade förlorat den tunga prestigematchen mot Juventus men Zlatan var lättad av att kroppen känts ok.

Det blev ingen finnkamp i juni. Sverige krossade Finland och Zlatan gjorde en av sina bästa landskamper, han var överallt.

Inför matchen ikväll tänker jag göra en Hamrén.

Jag ska drömma om framgång.

Jag ska drömma att Zlatan vilat sig i form, exploderar och äger Olympiastadion. Träningen i går visade att man kan drömma på.

Jag ska drömma att Martin Olsson är kung på kanten, att Rasmus Elm styr mittfältet, att Daniel Majstorovic inte sätts på prov, att Olof Mellberg inte är Kenny Pavey-tänd och att Johan Elmander sågar sönder den finska julgranstaktiken med sina djupledslöpningar.

Blir drömmarna verklighet blir det lätt tre poäng.