Ett mål betyder så mycket, två kan betyda helt olika saker.
Målet i förra matchen betydde inget för Hammarby men massor för Helg. Det här målet betydde tre poäng och att sviten med sju sorger och lika många förluster bröts. Resten av Sverige har njutit av augustis sensommar och septembers indiansommar (vad är skillnaden?) men Hammarby har plågats. Inte en enda poäng sedan 9 augusti. I går slutade helgen med tre.
Mot Malmö letade Simon oroligt efter någon att passa. Det fanns ingen. Fanns inget annat val än att sätta första allsvenska målet med något som liknade en tåpaj.
Mot BP var det sträckt vrist, perfekt träff, drömmål i krysset.
Det var Petter Andersson-varning på skottet. Förra gången BP var uppe i allsvenskan dundrade Petter in bollen i det där västra målet på Söderstadion.
Petter Andersson är den största talang som spelat i Hammarby på 2000-talet (Kennedy var talang redan på 90-talet), men han har långt ifrån varit ensam. Det har funnits många spelare som sett lovande ut men sedan planat ut i utvecklingen.
Som ytterbackarna Johansson. David såg för några år sedan ut som en blivande landslagsback, Emil var så sent som i U 21-EM en av Sveriges mest spännande ytterbackar.
Patrik Gerrbrand är bara hemma i Bajen för att hans karriär inte blev så bra som väntat och Haris Laitinen är knappast bättre än när han stack en sväng till Norrköping, det har varit truppens sjunkande status som gjort att hans egen ökat.
Via Hammarby TFF har klubben fått fram en hel del talanger till A-laget. Där har de andats ut. Som om målet varit uppnått. I stället för att inse att det är nu, i allsvenskan, som det roliga allvaret börjar.
Simon Helg kommer också via TFF och när Andreas Pettersson beskrev Simons säsong var det som att han pratade om hela Hammarbys.
Bra i vissa delar av matcher för att sedan försvinna. Bra i vissa matcher, för att sedan följa upp med svackor. Därför var det (nästan) lika viktigt för Hammarby att det blev seger som att det inte kom en svacka.
Jag har gillat Simons fart, vilja, offensivlust sedan jag såg honom första gången. För hans och Hammarbys del ska han vara glad över målet och segern, men absolut inte nöjd och belåten.
Hammarby kommer att behöva en hungrig Helg hela hösten. Och i många år.
Till sist: Och i morgon kväll spelar IFK Göteborg och Gais fotboll igen efter förra veckans regelcirkus.
Det har sagts mycket logisk galenskap om Kim Christensens uteblivna straff.
För det första: ”Han skulle ju ändå bara få gult kort.” Bra. Då vet vi. Att i glädjen slita av tröjan efter ett mål är samma allvarliga brott som att medvetet och planerat ändra planens utrustning till sin fördel.
För det andra: ”Han gör ju bara som alla andra.” Låter bekant. Det är så där länder med starka dopningstraditioner brukar slå ifrån sig.
Om Göteborgs målvakt skulle ha ätit naturläkemedel, mot exempelvis magkatarr, och fått i sig mikromängder förbjudna medel skulle fusket inte alls varit lika planerat och det skulle inte alls ha påverkat matchens förutsättningar på samma sätt.
Han skulle ändå garanterat fått tjära, fjädrar och ett stenhårt straff både av förbund och folk. Så fungerar den mångdubbla dopningsmoralen i Sverige.
Här heter det att idrottarna alltid är skyldiga att hålla koll på allt de stoppar i sig.
Det för tankarna till Wanderson:
Ska inte han hålla koll på sina egna papper?