Man vet att det är stora saker på gång när SVT kör Ulf Lundell under uppvärmningen.
”Aldrig så ensam” till bilderna av David Villa.
Villa var knappt med i matchen men längst bak fanns en gigant. Carles Puyol. Ibland fick han städa upp bakom Piqué, ofta avvärjde han tyska attacker och en gång kom han farande fritt fram genom luften på en hörna.
Jag tror aldrig att han varit så ensam.
1–0. Det räckte.
Efter det började Tyskland spela fotboll fullt ut. Desperat. Chansartat. Hungrigt. Och man kan ju undra varför först då?
I ett tidevarv när fotbollen är nedlusad med en massa mumbojumbofloskler finns en klassiker som håller:
Man är aldrig bättre än vad motståndaren tillåter.
Att Tyskland inte varit bättre och farligare var för att Spanien inte tillåtit det. Att Tyskland under större delen av matchen hamnade långt ner på egen planhalva var för att Spanien såg till att tyska laget befann sig där.
Det har i dagarna pratats mycket om Tysklands nya multikultilag. Tyska landslaget ser nu ut som tyska samhället gör.
Det anmärkningsvärda är att det tagit sån tid. Det där klarade Holland av på 80-talet, Frankrike på 90-talet.
Spanien är klart för VM-final och det anmärkningsvärda, det verkligt anmärkningsvärda, är att det tagit sån tid.
I EM 2008 visade laget att den underhållande fotbollen kunde hålla hela vägen.
I VM 2010 har laget visat att det kan gå ända fram till final när hela fotbollsvärlden förväntar sig det – det är en ännu större prestation.
Holland har sluggat sig fram till final med ett spel som bara folk i orangea träskor kan älska. Spanien tog sig dit via en chockförlust och en hackande motor men nu är laget där och det är en vidöppen final som väntar.
Efter en underbar semifinal.
Det var inget skumpaspel, ingen sprudlande fotboll.
Men det var inga filmningar, inga fula efterslängar, inget tjat på domaren. Inget av allt det där vi sett alldeles för mycket av detta VM.
Det var fotboll. Bara fotboll. Det räcker bra när det är två såna här lag som ställer upp.
Aldrig ett fotbollskrig, men ofta ett klassiskt ställningskrig.
Spanien var bättre än tidigare, mycket för att ytterbackarna hade en högre utgångsposition än tidigare. Lagets första passning gick oftare snett framåt än rakt i sidled. Laget fick fler alternativ. Laget blev ett svårare att möta.
Mycket av Spaniens spel kom via högerkanten. Backen Sergio Ramos fick Lukas Podolski att mest spela försvarsspel och Jerome Boateng att testas hårdare än någon gång i VM.
Boateng såg skakad ut, men han blev aldrig bortgjord. Tyskland såg slitet ut, men det var inte hela sanningen.
Det var en blandning av att Spanien tvingade ner Tyskland i brygga och att tyskarna körde en klassisk tennistaktik. John McEnroe kunde ofta spela sliten och verka trött, hängig och deppig. För att sedan slå till och kontra.
Det fanns ingen panik i Tyskland. Det fanns en trygghet i att de kunde triangelspela sig ur lägena. Özil–Khedira–Podolski direktpassade sig från försvar till anfall och med Schweinsteigers 360 gradiga koll på läget visste han alltid vad han skulle göra med bollen innan han fått den. Problemet var att allt det här startade längre från motståndarmålet än tidigare och att saknade av Thomas Müller blev så stor som väntat.
Spaniens spel var en blottad strupe mot världens bästa kontringslag.
Så vad gjorde Spanien i andra halvlek? Blottade hela bröstet och tryckte på ännu hårdare.
Men trots allt bollinnehav var chanserna få och för varje minut som gick växte Tyskland och Toni Kroos hade just haft läget som kommer att hålla honom sömnlös i sommar.
Då kom hörnan som avgjorde, som skrev spansk fotbollshistoria.