Hans förtjusning var illa dold.
Malmö hade förlorat den första kvalmatchen mot Zagreb så det sjöng om det och det lyste där-ser-ni om hela Lars Lagerbäck i tv-studion. Inte riktat mot Malmö eller Rikard Norling. Det var riktat mot alla som dömt ut hans fotboll som tråkig. Vi som varit naiva nog att tycka att ett svenskt bygge kan börja på ett annat sätt än hans.
Lagerbäcks röda tråd var som alltid att man måste sätta försvarsspelet först och främst.
En självklarhet.
Vad han råkade glömma var att det fanns försvarshaverier mot större, bättre nationer under hans tid också. Det gick inte bara att leva på hemmasegern mot Spanien. Där var också:
Tyskland i VM.
Spanien borta i kvalet.
Ryssland i EM.
Har ni lyckats förtränga? Inte jag.
Det blev totala överkörningar och vad värre var – Sverige hade bara gått ut för att försöka försvara sig i de matcherna och inte ens det hade gått.
Därför har jag lättare att svälja Hamréns holländska helvete.
Ja, det var ett fiasko. Ja, det var naivt. Men, det gjordes i alla fall ett optimistiskt försök från början.
Erik Hamréns stora problem är vad som hände sedan. I matchen efter.
Tyskland kom till Göteborg. Nu skulle läckorna tätas och nog var det tätt bakåt.
Noll, noll.
Sverige hade inte en enda målchans.
Hade laget ens bollen?
Matchen visade att Sverige inte tagit ett enda steg under tiden med Erik Hamrén.
Varken upp eller ner, fram eller bak. På gott och ont.
Sverige vinner kvalmatcher mot lag som ska besegras och får knappt känna på bollen mot lag som är större och bättre.
Så kulturskiftet handlar än så länge om attityd.
Det märktes inte efter matchen mot Tyskland när Hamrén sade att ”vi gör en riktigt bra match”.
Det märktes klart tydligare efter segern mot Ukraina i augusti.
Oleg Blochin bygger ett lag som ska hålla i EM på hemmaplan och i matchen före blivit utklassat av Frankrike. Det var därför en tyngre träningslandskamp än vanligt som Sverige vann borta och allt borde varit frid och fröjd.
Men Hamrén var mycket klar med att han velat se ett större, svenskt bollinnehav.
Tydligare än så kan inte skillnaden mellan Lagerbäck och Hamrén märkas.
Erik Hamrén kommer aldrig att ha ett gäng av världens största fotbollstalanger till sitt förfogande men han kommer att ha något få förbundskaptener i världen är bortskämda med:
Tid.
Ingen som vet något om svensk fotboll kommer att lägga in ett spel på att Erik Hamrén får sparken även om pågående EM-kval slutar med en krasch.
Sverige har de många fallskärmarnas förbund och i ett sånt här stort skifte är det både viktigt och bra.
All försämring kan inte vara till det sämre.
Tyskland (ja, jag fortsätter att tjata om det som ett föregångsland) ändrade sitt landslagsspel utan att det blev sämre för det.
En bit längre ner måste Sverige kunna klara samma sak.
Om man inte tror att det går spelar det ingen roll hur kvalet går.
Till sist: Olof Mellbergs skada är Erik Hamréns mardröm. Inte minst för att större ansvar nu läggs på Daniel Majstorovic.
Han är den typen av spelare som ger sig ut på allt farligare uppdrag, får allt svårare att inse sina begränsningar och är en större säkerhetsrisk ju högre status han får i ett lag.
Till sist 2: Truppen visade också att kvalbutiken är stängd för nya spännande namn. Nu drabbade det väntat men sorgligt Joel Ekstrand. Hans spel mot Arsenal räckte inte.