Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Om viljan fanns skulle fusket kunna försvinna

Barcelonas Luis Suarez är en av många stjärnspelare som faller lätt. Filmare bör kunna stängas av i efterhand, tycker Johan Esk.
Barcelonas Luis Suarez är en av många stjärnspelare som faller lätt. Filmare bör kunna stängas av i efterhand, tycker Johan Esk. Foto: Icon Sport

I världens största sport är fusket som störst.

Om viljan fanns skulle fotbollen bli renare.

I efterspelet till Luis Suarez filmning i förra veckans Champions League-match Barcelona–Paris SG fanns reaktioner jag aldrig kan köpa. De gick ut på:

”Så här är det i fotboll. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara.”

Fusket finns för att det tillåts. Det här är scener som vi ser alldeles för ofta:

En spelare filmar till sig en straff och straffas inte i efterhand.

En back blir brottare i straffområdet när det är hörna och domaren låter nackgrepp och tröjdragning pågå med den tysta motiveringen att sånt där, det händer ju alltid.

En boll rullar ut vid den egna avbytarbänken och kastas in vid motståndarnas.

En spelare möter en annan spelares panna med sin egen (ofta ser det löjligt ut redan där) och kastar sig sedan bakåt som om han fått en elchock.

En mur ställer upp sig vid frispark och går framåt och framåt och...

...eller inte.

Till dem som säger att fusket bara är något att acceptera säger jag bara – sprej.

När fotbollen som en världsomspännande rörelse ruttnade på rörliga murar så ändrades rutiner. Det bestämdes att domarna på högsta nivå ska spreja en linje som muren ska hålla sig bakom. Då blev det klart bättre. De spelarna som har så svåra tics att de bara måste försökta ta sig över linjen ändå framstår ju bara som tragiskt korkade.

Det finns inte någon annan sport där det så systematiskt fuskas och där det ständigt läggs så mycket energi på att lura eller påverka domarna.

Enda orsaken till att det är så är att det inte får några konsekvenser.

Det behöver självklart inte vara så. Allt handlar om vad fotbollen och de som styr sporten vill.

För det vi sett de senaste åren är ett bevis för att fotbollen precis som alla andra sporter kan förbättras.

På 70- och 80-talen var sporten betydligt brutalare. Med tanke på den behandling Diego Maradona tvingades utstå är det ett medicinskt mirakel att den mannen inte är fotbollsinvalid.

Om försvarare skulle spelat lika vidrigt mot Leo Messi de senaste åren hade de varit avstängda för tid och evighet. Men fotbollens styrande bestämde att stjärnorna skulle få möjlighet att glänsa. De gula och röda korten blev fler. Kapningarna färre. Spelet justare.

Läs mer: Johan Croneman: Fuskaren Maradona kan aldrig bli den störste

Jag vill se att filmare kan stängas av i efterhand. Jag vill att domare vid eget önskemål kan få teknisk hjälp från ett granskningsrum så att en filmad straff i stället blir frispark åt andra hållet och varning.

Det här skulle inte skapa ett regelrätt facit, bilder kan tolkas olika av olika personer. Exempelvis höll jag inte med C Mores experter om Djurgårdens bortdömda ishockeymål mot Färjestad i onsdags.

Förbättring kräver ofta förändring som ofta först skapar kaos.

Om exempelvis domarna i fotboll började förvandla det som händer i ett straffområde från MMA till fotboll med regelrätt närkampsspel då skulle vi först ha fullständig oreda.

Det skulle bli en orgie i straffar och gula och röda kort. Sen skulle det bli bättre.

Anledning till att jag kan vara så säker är så enkel som att det bara är att titta på ishockeyn. När sportens styrande ville gynna kreativiteten i förhållande till spelare som levde på att förstöra så blev det en röra. Det blåstes för hakning i var och varannan minut. Dörren till utvisningsbåset blev en svängdörr och i förvirringens tid kändes förbättringen avlägsen.

Men nu. Man ser inte längre alls de medvetna hakningarna på samma sätt längre. Det är befriande att slippa eländet, det har gjort spelet roligare och det har gynnat kreativiteten.

Och när det gäller hockey och regler så är det intressant vad Luleås Petter Lasu Nilsson faktiskt försökte säga när han släppte loss sin kakafoni av ilska, vrede och besvikelse.

”Det är bara kasta domaren åt helvete. Vad fan, vi får regler före säsongen, gör allt som står i vår makt att inte ta oss in på målet. Vad gör Bill? Han gör ingenting för att ta sig in.”

I fotbollen är det en sport att utnyttja och hitta luckor i regelsystemet.

Här fanns en ilska från en tränare som försökt få sina spelare att anpassa sig till och följa regelsystemet.

Jag förstår att Nilsson blev förbannad. Att topplocket sedan försvann ut i yttre rymden är förstås inget försvar.

Till sist: På tal om tränare och topplock.

När Olof Mellberg på annan plats i DN pratar om sitt första röda kort gör han det på ett sätt som blir fantastiskt när man beaktar att det görs på fullt allvar.

”Vi släppte in ett mål och jag kastade en vattenflaska i marken. Den lyckades få backspinn och det skvätte på linjedomaren som stod två, tre meter bakom mig. Det var mitt första röda kort, det är små marginaler.”

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.